Så har vi tjugo år efter folkomröstningen fått en ny debatt om euron. Intressant nog handlar denna än så länge inte om ja eller nej till euron i dag utan om att den, bland många, fortsatt dominerande verklighetsbilden från 2003 nu ställs mot 2023 års verklighet.
Det finns dessutom några som fortfarande hävdar att det inte har hänt så mycket i frågan om den gemensamma valutan sedan 2003. Det är milt talat att sticka huvudet i sanden. Kronans försvagning är ett allt mer akut problem för svensk ekonomi och svenskt näringsliv.
Dagens kronkurs på 11,30 SEK (14/3) mot euron kan ses mot kronkursen för fem år sedan som var 10,17 SEK mot euron i mars 2018. Och bara den senaste månaden har den sjunkit från historiskt svaga nivån 11,11 (14/2) till den unikt svaga nivån 11,45 SEK.
Att kronförsvagningen är ett långsiktigt problem ser vi i att den svenska kronan i mars 2011 – två år efter den finansiella krisen 2009 – hade stabiliserat sig på 8,88 mot euron för att nu ett drygt decennium senare ligga på 11,45 SEK.
Det är en långsiktig och kontinuerlig försvagning av en liten och osäker valuta som krymper svenskt välstånd, föder inflation och realiserar svenska tillgångar. De som hävdar att så mycket inte har hänt har fel. I själva verket har det mesta i vår omvärld förändrats sedan folkomröstningen 2003.
Då rådde föreställningen om den eviga freden, inte minst i Sverige.
I dag har vi genom Rysslands invasion av Ukraina ett stort konventionellt krig mitt i Europa, som handlar om hela vår säkerhetsordning och enskilda europeiska länders suveränitet. Ett krig i full skala som har lett till att i stort sett varje europeisk demokrati har slutit upp bakom Ukrainas kamp.
Kriget och förbrytelserna har skapat en ny medvetenhet om betydelsen av den europeiska gemenskapen och kraven som ställs på ekonomisk och politisk sammanhållning.
Då var den inre marknaden ännu tämligen ny och oprövad i kristider.
I år firar den trettio år och har prövats under en svår finanskris och en pandemi med svårbemästrade ekonomiska och politiska utmaningar. Tvärtemot mångas spådomar om splittring och sönderfall har samarbetet fördjupats och breddats till nya områden. Kriserna har svetsat oss samman och skapat en ny verklighet. Den inre marknaden är vår gemensamma hemmamarknad. Den omfattar nu telekom, energi och inte minst de finansiella marknaderna.
Dessa förändringar hade knappast kunnat genomföras utan den gemensamma valutan som bas. Fördelarna har kommit alla till del. Även den svenska ekonomin har gynnats när integrationen har accelererat. Men ännu mer har våra baltiska grannländer vunnit på att vara en del av eurozonen.
Svenska företag är genom sin export och import länkar i europeiska leveranskedjor som är av existentiell betydelse för svensk industri och handel med varor och tjänster. Samtidigt är vårt land ”the odd man out” genom en egen valuta som genom att trendmässigt försvagas sticker ut på den gemensamma marknad som är helt avgörande för svenskt näringsliv.
Då hade globaliseringen tagit fart men ännu inte på djupet förändrat den globala ekonomins grundläggande logik.
I dag är marknaderna ännu mer integrerade och interaktionen – finansiellt och politiskt – mellan företag och länder påverkar oss i stort som smått. Den svenska kronans värde och stabilitet blir därmed i den globala miljön en funktion av helt andra förutsättningar än vår egen ekonomis fundamenta.
Då var tillverkningsindustrin den globala ekonomins motor och Sveriges styrka.
I dag styr kunskapsinnehållet även den tillverkande industrin, samtidigt som kunskap i sig har förvandlats till en självständig produktionsfaktor som bestämmer den ekonomiska styrkan och näringslivets utveckling.
Den tillverkande industrin har blivit en mindre andel av vår ekonomi. Den genomgår en fundamental omvandling genom digitalisering och automatisering. Det gäller såväl tillverkningens processer som utbudet av nya produkter.
Introduktionen av AI inom tjänstesektorn, den teknologiska utvecklingen och innovationskraften har blivit alltmer avgörande för företags och nationers konkurrensförmåga. Alla dessa förutsättningar för en långsiktigt stärkt konkurrenskraft missgynnas av en sjunkande valuta och reallöner som urholkas.
Då var Storbritannien – som alltjämt är en av Sveriges viktigaste handelspartner – en medlem med stor politisk tyngd i EU och pådrivande i etableringen av den inre marknaden. Varken de baltiska länderna eller länderna i Central- och Östeuropa var med i EU eller den inre marknaden.
I dag har Storbritannien lämnat EU, medan unionen fortsätter att utvidgas och länderna i Baltikum, Central- och Östeuropa och på Balkan samt Medelhavets önationer skapar en ny kontinentaleuropeisk normalitet.
Då var tolv länder med i eurozonen och euron hade etablerats som fullvärdig valuta bara fyra år tidigare.
I dag har Estland, Lettland och Litauen tillkommit i det gemensamma valutaområdet liksom Slovakien, Slovenien, Kroatien, Cypern och Malta. Danmark har bundit sin krona till euron. Bulgarien och Rumänien knackar på dörren. Det är med medlemsländer inom EU som Polen, Ungern och Tjeckien som Sverige i praktiken delar utanförskapet med.
Det är en helt annan ekonomisk och politisk karta än 2003. I det perspektivet blir Sveriges ekonomiska och politiska utanförskap än mer problematiskt och vår valuta gradvis än mer marginell.
Svenska företag handlar i EU till allra största delen med euro samtidigt som de själva utgår från en instabil och osäker valuta som påverkar investeringarnas säkerhet och gör dem till lätta mål för uppköp till följd av kronförsvagningen.
I det EU-kluster av konkurrenskraft och långt integrerade ekonomier som återfinns kring Östersjön är det bara Polen som i likhet med Sverige står utanför.
Euromotståndarnas argument om att devalveringar kan stärka ekonomin i lågkonjunktur hade sina brister då men har torkat bort i dag, eftersom ekonomisk integration numera sker även i företagen. De som 2003 hade föreställningen att Sverige kan driva en egen penningpolitik bortsåg redan då ifrån att det mångfacetterade svenska näringslivet är delaktigt i globala marknader.
Den svenska penningpolitiken fungerar snarast som en släpvagn till andras beslut. Föreställningen om att kronkursen skulle svara mot fundamenta i svensk ekonomi har avlivats av verkligheten av det enkla skälet att kronan är en mycket liten valuta i en stor europeisk och än större global ekonomi.
Kronans successiva försvagning, som skett mer eller mindre oberoende av den långsiktiga utvecklingen av den svenska ekonomin, innebär en sänkning av löner och pensioner som slår hårt mot hushållens ekonomi. Utvecklingen som tagit fart det senaste decenniet sänker värdet på svenska tillgångar och underminerar vår konkurrenskraft i en sådan omfattning att det är ett samhällsekonomiskt problem.
I kretsen av nordiska länder har vi högst inflation men lägst tillväxt i EU. Vid finansiella kriser kommer en svag och osäker valuta vara ytterligare ett problem i stället för den räddningsplanka som euromotståndarna hoppades på.
Tvärtemot vad som påstods för tjugo år sedan har valet att behålla kronan lett till att stabiliseringspolitiken har misslyckats och strukturpolitiska reformer för att stärka konkurrenskraften har uteblivit. Det är dags att vi tar lärdom av erfarenheterna från 20 år av självvalt utanförskap.
Gunnar Hökmark, ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker