De tyska väljarna stödde en krispolitik som både bygger på gemensamt ansvarstagande och på medlemsstaters behov av reformer. De röstade inte på dem som trodde sig kunna lova att man hoppar över problemen vi står inför genom att stimulera ekonomin ännu mer genom ökade underskott. De gav istället sitt stöd till den politiker som mer än någon annan har stått för ett både och, nämligen gemensamma stödinsatser och gemensamma regler för den ekonomiska politiken.
Det innebär också att den europeiska krispolitiken ligger fast. Budgetstabilitet istället för utgiftsökningar. Reformer för öppna marknader istället för protektionism. Strukturella reformer för nationella arbetsmarknader och strukturella reformer.
Den politiska agenda som formats som ett svar på krispolitiken har nu vunnit ett ökat stöd. Och det socialdemokratiska förhållningssättet att det är genom ökade utgifter som man kan växa ut ur krisen förlorade. Därmed förlorade också de som i andra medlemsstater har hävdat att vi kan springa förbi problemen bara vi ökar på utgifterna. Deras agenda har nämligen inte bara baserats på den tvivelaktiga tron på att problemen med för stora underskott löses med ännu större underskott och räntekostnader. Den har också baserats på att någon annan skulle betala.