Idag den 1 februari blir det krishanteringsdirektiv som jag ansvarade för att förhandla fram i Europaparlamentet under 2014 till svensk lag. Den nya lagstiftningen innebär tydliga regler om att ägare och de som investerar i banker blir ansvariga för när en bank går med förlust och riskerar att falla. Ansvaret för förlusterna får inte slussas vidare till staten för att hjälpa banken ut ur problemen. Däremot har vi också fått med en möjlighet för stater att vid en systemkris gå in och stötta banker, efter det att ägare och huvudlångivare har fått ta sina förluster. På det viset kan vi garantera en fungerande banksektor samtidigt som bankers ägare och långivare får möta samma villkor som när det gäller andra företag.
Nu hoppas jag att även lagstiftningen om bankstruktur som jag nu ansvarar för i Europaparlamentet ska kunna gå i hamn. Det som är helt klart är det inte blir automatisk separation av stora banker. Det är bara aktuellt med separation efter mycket tydliga riskbedömningar om en bank genom omfattningen eller inriktningen på sin tradingverksamhet utsätter det finansiella systemet för stora risker. Det återstår att se om den socialdemokratiska gruppen i Europarlamentet kommer att acceptera de texter som finns så att lagstiftningsförslaget kan röstas igenom. Annars är risken betydande att det blir ett tillbakadragande av lagstiftningen i sin helhet.
De förslag som den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet lagt skulle i praktiken kunna leda till att banker med stabil verksamhet kan tvingas minska eller avveckla sin investment- och finansieringsverksamhet till företag. Det skulle direkt skada svensk och europeisk ekonomi av det enkla skälet att det skulle försvåra för banker att finansiera investeringar i näringslivet. Det är framförallt de små och medelstora företagen som skulle drabbas. De negativa konsekvenserna skulle bli än större i de baltiska staterna och i Polen, för att ta några exempel, som inte har några egna ”hembanker” utan förlitar sig på att det nordiska bankväsendet förser dem med lån, likviditet och finansieringslösningar.
Den socialdemokratiska gruppen har ställt sina krav utifrån en minoritetsposition men med hjälp av extremiströster som röstar nej oavsett innehållet i europeisk lagstiftning. Det innebär att de i praktiken försöker få igenom ett politiskt innehåll som saknar förankring och stöd i ekonomiutskottet genom att med hjälp av partier som till exempel Le Pens Nationella Fronten i Frankrike tvinga fram eftergifter från oss, samtidigt som det är allmänt känt att stora delar av den socialdemokratiska gruppen gillar och accepterar de lösningar som nu finns på bordet. Den svenska socialdemokratiska regeringen likväl som en rad andra europeiska socialdemokratiska regeringar är negativa till de förslag som socialdemokraterna i Europaparlamentet driver. Det är anmärkningsvärt hur de svenska socialdemokraterna i Europarlamentet därmed stödjer förslag som på goda grunder kritiseras av§ den svenska regeringen.
Om den socialdemokratiska gruppen fortsätter att med hotet om extremisternas ständiga nejröster försöka driva igenom andra förändringar än det finns stöd för blir det sannolikt ingen lagstiftning. Då finns likväl motsvarande regler som nu är föreslagna av mig i den bankkrislagstiftning som idag blir till svensk lag.
Det finns ingen anledning att låta en ohelig allians av extremister och socialdemokrater som vill tvinga fram en separation av svenska och europeiska banker undergräva investeringar och tillväxt. Bankkrislagstiftningen som idag blir svensk lag ger myndigheter en möjlighet att gripa in om banker tar för stora risker. Jag skulle vilja att vi vid sidan om den lagstiftning som nu finns kunde lägga till det som jag föreslagit och som rådet accepterat, nämligen en bedömning av banker baserad på riskkriterier, inte separation för att de erbjuder den finansiering och säkerhet till företag som Europa behöver.