Det är lätt att låta bilden av den ekonomiska krisen sätta bilden av Europeiska Unionen. Men det är fel av flera olika skäl. Den ekonomiska krisen är den kris som präglar de ekonomier inom och utom EU som under lång tid har levt över sina tillgångar utan att utveckla konkurrenskraft och förmåga till ekonomisk tillväxt.
I en värld där den globala ekonomin har utvecklats snabbt har det drabbat de länder som på grund av politisk feghet, tvekan eller låt gå-mentalitet har valt att låta allt fortsätta som vanligt, med högre utgifter än vad man har haft råd med större import än export och ständigt växande lån.
Det är inte den Europeiska unionen som har skapat den krisen utan en kombination av den globala ekonomins dynamiska omvandling och ekonomisk och politisk stagnation i det som är dagens krisländer i Europa.
Faktum är att i norra Europa ser vi kring Östersjön ett av världens mest konkurrenskraftiga kluster av länder. Här har vi ekonomier som har kunnat möta den ekonomiska tillväxten med förändring och fortsatt stabilitet eller som mött krisen genom att anpassa sig till verkligheten och som har kunnat dra nytta av reformer som har vitaliserat marknader, som har bidragit till balans i de offentliga utgifterna och som genom förnyelse, forskning, företagande och fantasi har gjort det möjligt att attrahera investeringar och låta nya jobb växa fram.
Här har vi några av världens största exportländer och här har vi länder som mycket hårt har tillämpat budgetregler för att hålla samman inkomster och utgifter. Den bilden av Europa är på sätt och vis mer rättvisande eftersom den faktiskt väger tyngre ekonomiskt än Grekland, Italien, Spanien och Portugal.
Den viktiga poängen är att skilda politiska vägval har lett fram till olika typer av ekonomisk utveckling. I södra Europa spenderpolitiken med förhoppningen att större underskott skulle stimulera ekonomierna så att problemen med de offentliga underskotten skulle bli mindre. I norra Europa reformpolitiken med ständig förnyelse av budgetpolitiken och marknadsreformer som har gett konkurrens och förnyelse.
Här finns en brist i den svenska samhällsdebatten. Ansvaret för krisen i södra Europa ligger inte på något anonymt EU i Bryssel utan på de ansvariga politiker i Aten, Rom, Madrid och Lissabon som förde utgiftspolitiken, för att inte glömma Frankrike just nu.
Trots krisen är Europa i dag bättre än för någon tidigare generation européer. Vi har lyckats återförena öst och väst. Människor som tidigare levde i förtryckets östra Europa är i dag delaktiga i ett öppet, fredligt och demokratiskt Europa där de kan välja eller väljas till ett gemensamt parlament där gemensamma utmaningar och problem kan mötas med gemensam politik. Vi har som grund för samarbetet marknadsekonomi och konkurrens liksom värnet av rättsstaten, demokratin och mänskliga rättigheter. Alla de tusentals som demonstrerar för EU i Kiev vet att det handlar om fundamentala möjligheter och rättigheter. En starkare fred, ett samarbete byggt på demokrati, rättsstat och personlig frihet. Jag är inte det minsta skeptisk till detta.
Jag är däremot skeptisk till dem som vill använda den gemensamma politiska makten till att motverka den fria rörligheten, som vill skapa nya hinder och som vill öka regleringar och byråkrati liksom lösa varje problem med ökade offentliga utgifter.
Det är inte Sveriges fel, eller demokratins fel, om det fattas dåliga beslut i Sverige riksdag. Det är majoritetens ansvar och det ansvaret kan vi i en demokrati utkräva.
De som skyller på EU fritar dem som tror på protektionism, ökade regleringar och ökade utgifter från ansvaret. De bidrar till att den politiska agenda som extremister och främlingsfientliga så gärna vill ha. Att det är öppenheten gränslösheten och mångfalden som är problemet när det i själva verket är politiken i länder och inom EU som ska kritiseras och förnyas.
Jag vill att Europa ska reformeras för att bli en ledande global kunskapsekonomi där arbete, mångfald, gränslöshet och personlig frihet driver utvecklingen framåt. Så stänger vi dörren för dem som vill odla motsättningar mellan människor.
Gunnar Hökmark
ledamot av Europaparlamentet och Moderaternas förstanamn vid årets Europaval