Nobelpristagarinnan Svetlana Aleksijevitj har skrivit om ett liv i mörkret bakom järnridån och efter dess fall livet bakom den väv av korruption och maktmissbruk som växer fram där statens makthavare upprätthåller rättslöshet istället för rättsstat.
Det var miljontals människor som förlorade sina liv under kommunismens förtryck. Men det var än fler som förlorade livet, det liv de ville och hade kunnat leva. De fick leva i förtrycket, i den mentala trängsel där bara en tanke fick tänkas och uttryckas och där inga drömmar fick bli till verklighet om inte centralkommitténs makthavare gjorde dem till sina. Det är i den verkligheten Svetlana Aleksijevitj har författat den litteratur som nu gett henne Nobelpriset.
Det samhällssystem som Vitrysslands diktator Lukashenko slår vakt om har till sitt främsta syfte att slå vakt om hans makt och möjligheter att berika sig. Det är inte till för medborgarna, tvärtom är det till för att en elit ska kunna berika sig och styra över andra på medborgarnas bekostnad.
Det är denna typ av samhällssystem som Putin vill värna. Därför stödde han sin ukrainske kollega Janukovich, därför att alternativet till hans styre var demokrati och rättsstat. Rättsstaten har den för varje envåldshärskare eller diktator den obekväma konsekvensen att det egna styret granskas, bedöms och döms. Det är inte ett samhällssystem som Putin vill se växa sig starkare i grannländerna. Tvärtom vill han ha ett grannskap av regimer som fungerar på samma sätt som i hans eget land, där den egna makten värnas av den politiska makten som kontrolleras av den egna makten.
Det är denna intressesfär av rättslöshet som så många vänsterdebattörer vill värna när de säger att vi måste respektera att Ryssland vill bestämma över andra länders framtid.
De menar i själva verket att vi ska förstå att demokratin och rättsstaten inte får tränga för nära den korrumperade makten. Att människor i dessa länder inte ska få ha makten över det egna samhället i sina händer. Eftersom Sovjetunionen i decennier förnekade dessa länder sin frihet har nu Putin rätt att avfärda deras frihet som ett hot mot hans maktutövning, menar de. Därför måste vi förstå att ukrainarna gick för långt när de ville bli en del av Europa och ville kunna skydda sig mot rysk krigföring, säger de. De har så fel.
När länder vill värna sig mot Putins hot och påtryckningar och öka sin säkerhet inför Rysslands upprustning är det friheten och rättsstaten det handlar om. När EU öppnar upp för demokratiers rätt att välja att bli medlemmar handlar det om dessa länders rätt och demokrati.
När Nobelpriset nu går till en författare som levt under och i förtrycket är det en påminnelse om den skymning som människor fortfarande lever under i Vitryssland och allt mer i Ryssland.
Att det är detta mörker som demonstranterna på Maidan i Kiev ville bort ifrån, att det är detta mörker som Putin vill upprätthålla genom ockupationen av Krim och krigföringen i östra Ukraina.
Det är anmärkningsvärt att så många i den svenska kultureliten avstår från att reagera och agera mot förtrycket i de Europa som finns i vår närhet. Det är konstigt att så många i den svenska vänstern, liksom bland Putinförsvararna i allmänhet, anser att det är ett legitimt säkerhetspolitiskt intresse att en väv av korruption och maktmissbruk kan tränga in i länder nära oss. Det är än mer befängt att hävda att det vore ett hot mot vår säkerhet om vi skyddar oss mot den som hotar den rättsstat vi vill värna och se i hela Europa. Förklaringen är att alltför många av dem inte vet hur förtrycket ser ut när de ser det. De bör läsa Svetlana Aleksijevitj.