Den mediala bilden av vad som är politikens uppgifter har säkerligen bidragit till att Sverige blev ett högskatteland och format alldeles för mycket av den politiska debatten. Enligt denna ytliga medieuppfattning är politikens uppgift att fördela ytterligare bidrag och utgifter. Det är vad som kallas vision. En stark ekonomi innebär därför, med detta synsätt ett outtalat löfte om ytterligare bidrag eller kritik om idélöshet när det gäller att få sprutt på pengarna. Det präglade också flera redaktioners förväntningar inför vårbudgeten och kommentarerna därefter. Frånvaron av stora utgiftsprojekt och stora reformer beskrivs som idélöshet.
Men kontroll över statsfinanserna är en vision som heter duga. En annan vision som heter duga är att medborgarna får en stärkt trygghet genom sänkta skatter. Den reformprocess som nu pågår sedan ett antal år tillbaka, och som omvandlar det svenska samhället, handlar om att världens högst beskattade låginkomsttagare får en allt större del av sin lön kvar. Allt fler får makt över sin egen vardag. Det är en stor vision som förverkligas.
Mer pengar efter skatt innebär större trygghet och t förändrar synen på arbete och på de egna möjligheterna att ta ansvar.
För alla inkomsttagare har de senaste åren varit en revolution med skattesänkningar som har förändrat vanliga hushålls möjligheter att forma sin vardag. Det är där i de enskilda hushållen, hos de enskilda människorna, som de viktigaste reformerna pågår, bortom medias bevakning av riksdag och regering och statsbudgetens utgiftssida. Men det är å anda sidan där livet bortom politiken pågår. Utrymmet för det livet minskar för varje ökad offentlig utgift och för varje höjd skatt. Det ökar med sänkta skatter. Men det ser man inte om man inte inser att politiken inte handlar om att stärka politiken utan människorna.