Den svenska klimatpolitiska debatten präglas allt mer av uttryck för ångest och förenklingar, snarare än förnuft och avvägningar mellan utmaningar och hot som är nödvändiga för en framgångsrik klimatpolitik. Demokratin är den enda vägen för att uppnå klimatmålen liksom insikten att politik, ekonomi och teknik måste förenas för att ersätta fossila bränslen och ge effektivare energianvändning.
När akademiker eller debattörer uttrycker stöd för en form av klimatdiktatur, beundran för Kina eller ”omställning av hela vårt samhälle” låter man ångesten ta överhanden synen på demokrati. Det är just i diktaturer som utsläpp kan öka utan kritisk granskning, debatt och politisk förnyelse, och det är bara i demokratier, genom teknisk och ekonomisk utveckling, som vi kan minska utsläppen.
Klimatet är ett av många hot mot mänskligheten, där svält, mänsklig fattigdom, politisk oro och internationella motsättningar också tillhör vår verklighet. Vi måste hantera mångfalden av utmaningar. Ångestens fördumning kan bara leda till misslyckande, i klimatpolitiken och i politiken som helhet.
För det första är klimatfrågan inte ny. Sverige har sedan 1980-talet varit ett ledande land i att motverka klimateffekten och mer än andra lyckats minska utsläppen. Tack vare moderata krav på ett tak för koldioxidutsläpp slapp vi då stora fossileldade kraftverk i bland annat Nynäshamn och Stenungssund och vi undgick att bindas ihop i ett stort naturgasnät med Norge och dåvarande Sovjetunionen. Annars hade vi fastnat i fossila bränslen och hindrat den kommersiella utvecklingen av biobränslen och förnyelsebart.
För det andra är det inte minskningen i sig som har varit Sveriges viktigaste insats. För ett enskilt land är den omfattande, men marginell sett till globala utsläppsökningar från länder som Kina, Indien och Ryssland. Däremot har Sverige kunnat visa att minskade utsläpp kan förenas med god ekonomisk tillväxt och hög sysselsättning. Denna långsiktiga utveckling har gett betydligt större effekt än kortsiktiga symbolåtgärder som skatt på flygbiljetter eller subventioner av elcyklar. Var och en ska självfallet agera ansvarsfullt i sitt eget liv, men det får inte innebära att försumma de stora utmaningarna.
För det tredje är teknikens utveckling – inte tillväxtens avveckling – nyckeln till framgång. Den amerikanska ekonomin har i dag ett större beroende till industrin för solceller än till kolindustrin. Även med en president som förnekar klimathotet leder den tekniska utvecklingen till mindre utsläpp, förutsatt att politiken inte medvetet driver fram en ökad kol- och oljeanvändning. Det gäller än mer globalt. När solceller, förnyelsebara energikällor, nya energiformer som fusionskraft eller nya generationer av kärnkraft blir billigare eller bättre lämpade för användning än fossila bränslen har vi nått långt. Inte genom att ställa om utan genom att ställa in oss på utveckling.
För det fjärde ska vi lyssna på obekväma sanningar och bejaka bekväma sanningar. Sverige har sedan 1990 minskat utsläppen med närapå en tredjedel, vilket beror på ett antal åtgärder, däribland industrins utveckling, utbyggd fjärrvärme, högre användning av biobränslen och den närmast fossilfria elproduktionen vattenkraft och kärnkraft. Vi kan med ny teknik förena minskade utsläpp med ekonomisk tillväxt. Det gäller elbilar, modernare flygplan, solceller och andra nya bränslen, modernare och smartare trafiksystem genom nya generationer mobila bredband, fossilfri ståltillverkning, energieffektiva hus och öppna energimarknader.
Den tekniska utvecklingen förutsätter en global ekonomisk utveckling för att modern teknik ska kunna komma alla till del. Den ekonomiska utvecklingen förutsätter i sin tur en teknisk utveckling. Slutar vi flyga i Sverige påverkar det inte de globala utsläppen men riskerar att försena utvecklingen av bättre flygplan. Minskat flyg för Sverige leder till mindre handel och minskad import från övriga världen, som leder till sämre ekonomisk utveckling och minskad export av ny teknologi från oss.
Klimatutmaningen är så stor och omfattande att den inte låter sig påverkas av ångest eller simplifieringar. Vi bidrar inte till den globala utvecklingen genom symbolpolitikens tro på uppoffringar utan genom att gå i täten för teknisk och ekonomisk utveckling. Det kräver mognad att inse att stora utmaningar bäst hanteras genom att se komplexitet, balans och prioriteringar.
När företrädare för Miljöpartiet säger att de ser demokratin som ett hinder avslöjar de inte bara en bristande respekt för demokratin utan också bristande insikt att det bara är med demokrati och ett öppet samhälle som vi kan mobilisera för en utveckling som förenar välstånd med en klimatpolitik som ger resultat.