Klimathotet är en av mänsklighetens allvarligaste utmaningar. Tron att vi möter det genom panik, ångest och domedagsprofetior är inte seriöst och tar inte hänsyn till omfattningen av den utmaning det gäller. Det samma gäller tron att det är en nyupptäckt utmaning eller att politiker har struntat i den. Det faktum att det finns dem som förnekar problemet förändrar inte det faktum att det finns en mycket bred konsensus världen över om problemets art och omfattning.
Det är sant att en del politiska partier i Sverige från början ville ignorera den men inte alla. I Sveriges riksdag drev vi moderater 1988 igenom ett tak för CO2 utsläppen, mot socialdemokraternas vilja. Majoriteten satte detta tak, baserat på den forskning och kunskap som redan då fanns och var accepterad.
Eftersom jag var energipolitisk talesman för moderaterna under denna tid vet jag också hur det gick till att vi lyckades stoppa både utbyggnad av stora naturgaskraftverk i Stenungssund och oljekraftverk Nynäshamn, liksom utvecklingen av ett naturgasnätverk i Sverige förbundet med Norge och Sovjetunionen.
Hade dessa beslut, som socialdemokraterna drev med passivt stöd av Miljöpartiet som till varje pris ville avveckla kärnkraften, hade Sverige suttit fast i ett naturgasberoende som förhindrat den dramatiska svenska utvecklingen av biobränslen. Vi hade suttit i samma situation som många kontinentala länder i dag är till fossila bränslen. Men genom en exceptionellt CO2-fri energimix i form av kärnkraft och vattenkraft, med framväxande bioenergi från 1990-talet har Sverige kunnat minska utsläppen mer än någon annan.
Socialdemokraterna var emot taket för CO2-utsläppen medan Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Naturskyddsföreningen konsekvent motarbetat både utvecklingen och användningen av den kärnkraft och vattenkraft som lett till att vi minskat utsläppen. Med deras politik hade vi inte varit världsledande – utan i bästa fall som alla andra – och hade inte kunnat visa världen att man kan förena god tillväxt med kraftigt minskade utsläpp.
Genom att Sverige gick med i EU har vi kunnat ta med denna frågan in i det europeiska samarbetet tillsammans med andra likasinnade länder. EU är i dag den globala entitet som driver en global klimatagenda. Om Miljöpartiet och Vänsterpartiet fått råda hade vi inte varit med i EU utan fått nöja oss med meningslös symbolpolitik som subventionering av elcyklar och höjda priser på flygbiljetter.
Det bör sägas att Sveriges utsläpp det senaste året, under rödgrön regering har ökat vilket bland annat beror på den avveckling av kärnkraft som S och MP har drivit igenom. Den leder till att mycket omfattande mängder CO2 släpps ut medan elcyklarna inte ens i Sverige påverkar utsläppen.
Kärnkraftsavvecklingen har också lett till en latent elbrist som långsiktigt kommer att motverka övergången til elbilar. Med tanke på att den också leder till att Pågens inte kan bygga ett bageri i Malmö-området kommer den självfallet också motverka koldioxidfri stålproduktion, något där Sverige kan leda världen vidare om vi utvecklar nya teknologier istället för offerretorik och välståndsskam.
Sedan klimatfrågan växte fram som en ödesfråga på 1980-talet har internationella avtal avlöst varandra. Tokyo har ersatts av Paris. Europeiska Unionens mål är mer ambitiösa än någon annanstans. Men det är till slut inte avtalen och målen som kommer att avgöra utan vår förmåga att uppfylla avtalen och överträffa målen genom ekonomisk tillväxt, ny teknik och modernare energikällor.
Växthuseffekten är alltför stor för att utsättas för att präglas av skrämselretorik i tron att panik ska utlösa politiska beslut som räddar världen lika lite som det bara handlar om att sätta mål som är högre än vad någon annan har satt. Frågan är inte ny. Däremot återstår så väldigt mycket för att utvecklingen världen över ska nå och överträffa de globala målen. Den viktiga frågan är just att uppnå målen.
Det finns både europeiska och globala mål som är högt satta även om man kan hävda att de bör sättas ännu högre. Men växthuseffekten bekämpas inte av mål utan genom långtgående resultat av nya teknologier som på bredden ger allt större resultat år efter år. De växer inte fram om vi tror att den ekonomiska tillväxten är fienden lika lite som den växer fram genom krav på att upphöra med alla aktiviteter som bidrar till utsläpp. Det är vare sig genom att politiskt begränsa barnafödande, låta människor svälta eller återfalla i fattigdom eller övergång til despoti som vi löser de utmaningar som kräver innovationer, utveckling och tillväxt. Den panikinriktade växthusdebatten handlar om undergång och domedag, inte om de lösningar som bidrar till en bättre värld och som förutsätter den fria debattens förnuft.
För att möta klimathotet måst världen ersätta fossila bränslen med icke-fossila. Enkelt uttryckt måste kol, olja och naturgas få ligga kvar i jorden till förmån för mer moderna energikällor.
När vi i Sverige minskar utsläppen – vilket vi just nu inte gör – är det bra men har volymmässigt en marginell påverkan på växthuseffekten men däremot en avgörande betydelse genom att vi:
- dels visar att man kan förena minskade utsläpp med ekonomisk tillväxt,
- dels bidrar till utvecklingen av nya teknologier som kan användas världen över ju mer konkurrenskraftiga de är.
Alltså: minskade utsläpp i Sverige påverkar inte växthuseffekten eftersom den är global och Sveriges utsläpp redan är marginella, nämligen en promille av de samlade växthusgaserna.
Vi har sedan 1990 minskat CO2- utsläppen med nära 30%. Samtidigt har vår ekonomi växt med 80%. Det innebär att vi både för oss själva och för andra har visat att ekonomisk tillväxt inte står i motsats till världens snabbaste minskning av utsläpp. Denna enkla sanning försvinner på torgmöten och
Inget annat land har gjort en sådan minskning. På motsvarande sätt har andra utsläpp också minskat. Svavelutsläppen har minskat med mer än 80% De som ville motverka den långsiktiga och breda politiken hade medverkat till att vi suttit fast i gamla strukturer med större utsläpp. Så komplicerad är faktiskt världen.
För det första måste Sverige fortsatt använda och utveckla sin kärnkraft. De fyra kärnkraftverk som nu ska eller har avvecklats de senaste åren skulle kunna bidra till att de baltiska länderna kan avveckla sin fossila produktion av el. Den är också avgörande för att Sverige ska kunna möta efterfrågan av el för att vi ska kunna visa världen att stål kan produceras utan CO2- utsläpp, men med el, och att el kan revolutionera landsvägstrafik och bilar. Men kan man inte bygga bagerier kan man inte hantera klimatets verkliga utmaningar.
För det andra bör vi självfallet gå vidare och utveckla den fjärde generationens kärnkraft. Det är bra om Sverige kan bidra till en fortsatt intensiv elektrifiering när vi avvecklar vårt fossila beroende samtidigt som vi inom ramen för den europeiska energimarknaden och Energiunionen ( jag har själv ansvarat för Energiunionens regelverk som innebär ökade möjligheter till gränsöverskridande handel ) ersätter fossil kraft och fossila bränslen med fossilfritt.
För det tredje bör Sverige istället för att försöka lägga ner flyg, som istället flyttar utomlands, eller flyglinjer i Sverige som sänker vår konkurrenskraft och ledarskapsförmåga, bidra till en fortsatt utveckling av energismartare flyg, där redan i dag flyget varje år minskar utsläppen med långt mer än det svenska flyget ger upphov till i världen, men där nya energikällor kan bidra till ännu bättre lösningar.
För det fjärde bör vi bidra intensivt till inte bara forskning utan också utveckling och innovationer av nya energikällor som avancerad vindkraft, vattenkraft till havs och solenergi. Det gör vi genom forskning, utveckling och tillväxt, inte genom att upphöra med handel, flyg och tillväxt.
För det femte bör vi bidra till att utveckla CO2 lagring. Det kan göras genom nya tekniker som fångar upp CO2 vid brytning, vid användning och ur luften. Ur luften kan det göras genom tekniker som i dag inte finns men som är under forskning eller genom stora beskogningsprogram inte minst i Afrika, där de också bidrar till ett bättre och mer stabilt klimat.
För det sjätte måste det bli slut på symbolpolitikens föreställningar om hur vi minskar utsläppen globalt. De stora utsläppen ser vi i Kina, USA, Ryssland och i de asiatiska ekonomierna samt även i Afrika. Det är bara genom handel, flyg, tillväxt och förmedling av kunskap i integrerade ekonomier som växer som vi kan uppnå detta. Tron att elcyklar, höghastighetståg som kräver 40 år innan de bidrar till att minska utsläppen eller att segla över Atlanten i lyxyachter från Monaco löser problemen leder vår viktigaste framtidsdebatt fel. Lika fel leds den om vi förnekar hur mänskligheten de senaste 30 åren lyckats bekämpa fattigdom, barnadödlighet, sjukdomar, svält och massdöd. Det är massutrotning vi har upphävt överallt den globala ekonomin har nått. Det är återkommen fattigdom som hotar om de som vill överordna sin syn på naturen och miljön över det demokratiska systemet.
För det sjunde är det genom den fria ekonomin och fria samhällen som den framtida utvecklingen kan rädda världen. Handel som sprider välstånd och kunskap liksom innovationer och nya tekniker. Handel som integrerar de fattigaste länderna så de kan utveckla både sitt välstånd och sin miljö. Fria ekonomier som ger mångfald, entreprenörskap och en ständigt dynamisk utveckling av ny teknik och nya energikällor. De som tror på despotin tror bara på sig själva, inte på mänskligheten och har inget lärt av hur andra tiders despotier har fungerat för människa och miljö.