Klimatfrågan illustrerar en oförmögen regerings oförmåga att ta itu med svåra problem.
Två kärnkraftsreaktorer ska avvecklas trots att det krävs mycket låga kostnader för att driva dem vidare. Det innebär 8 miljoner ton ökade koldioxidutsläpp. Mångfaldigt väldigt mycket mer än vad någon kan tro man kan uppnå genom att höja skatterna på flyg eller subventionera elcyklar. I en tid då både media och många politiker hellre driver paniken och undergången som politiskt tema än förnuftets granskning av politikens alternativ är det ett exempel på vad som då händer. Ökade utsläpp samtidigt med upprepade besvärjelser om att utsläppen måste minska.
De 8 miljoner ton ökade utsläppen ska ställas mot att Sveriges samlade koldioxidutsläpp är drygt 50 miljoner ton. Så utsläppen kommer att öka med drygt 15 procent. Bara genom ett beslut. Men konsekvenserna är större än så. När riskerna för elbrist drabbar Sverige drabbas svensk ekonomi. Det gäller tillväxt, jobb och investeringar. Det gör att vi får mindre råd att omvandla vårt samhälle till nya teknologier samtidigt som vi inte utvecklar de teknologier som skulle leda till minskad fossil energiförbrukning runt om i världen.
Det får också till konsekvens att vi inte kan gå i täten för flyg med eldrift, en snabb utveckling av en elbaserad bilpark och stålproduktion utan kol. Ökade utsläpp och minskade förutsättningar.
Hade vi istället säkrat att ytterligare två utfasade reaktorer kunde användas, eller byggt varför inte 4 nya hade vi kunnat bidra till minskade utsläpp i hela vår del av Europa. Europa hade kunnat visa världen att det går att minska utsläpp samtidigt med ekonomisk tillväxt. På den europeiska elmarknaden hade Sverige varit en ledare som satte mönster i kampen mot växthuseffekten.
Men hela frågan illustrerar något vidare. En regering som bara drivs fram av vad den trots sina motsättningar kan komma överens om. Sedan 2014 har i stort sett inget hänt i svensk politik. Inget riktigt dåligt men heller inget riktigt bra. Framförallt har inte det som är nödvändigt skett. Försvaret har inte fått de klara linjer som omvärlden kräver utan fortsatt är det ovisshet om en enig försvarsberednings rekommendationer ska lämnas åt sidan samtidigt som den långsiktiga försvarsförmågan jämfört med hotbilden undergrävs. Polisen har inte fått de resurser som brottsbekämpningen kräver. Statsministern och regeringen har inte sett de stora problemen komma, säger de i en bekännelse om den egna oförmågan. Vi har en omfattning av dödsskjutningar och bombattentat som särskiljer oss från alla andra motsvarande länder. Internationella jämförelser nämner att vi i vissa delar av landet liknar krigszoner. Parallellsamhällen och hederskultur fortsätter ta sina grepp över stadsdelar samtidigt som vanliga människor drabbas. Lagstiftning för att hantera migrationspolitiken har inte förändrats trots att till och med statsministern anser att det måste göras. Straffskalorna för brott leder till att tungt kriminella kan gå fria och grova våldsbrott får straff som ingen kan förstå. Hemvändande terrorister möter inte en lagstiftning som avser deras brott mot mänskligheten. Personer utan rätt att stanna här stannar här medan personer som gör sitt jobb och bidrar till vårt välstånd riskerar att utvisas om någon slarvat med semesterersättningens beräkningar. Bidragspolitiken har inte fått någon reformation trots så mycket uppenbart missbruk. Arbetsmarknadspolitiken förblir stängd för nytillkommande. Skolresultateten för nästan en fjärdedel av eleverna mäts inte i Pisaundersökningen. Det finns skolor runt om i landet där 8 av 10 inte får gymnasiekompetens. Värnskatten tas som väl är bort men kompenseras av nya skattehöjningar för att täcka växande utgifter som saknar kontroll. Skatterna måste höjas eftersom regeringen inte har kontroll på kostnaderna. I ett av de mest läkartäta landen i världen tror socialdemokratiska vårdpolitiker att det råder brist på läkare när de försvarar de köer som de menar att människor ska stanna kvar i så att de inte får vård på något annat sätt. På en bostadsmarknad med växande brister har regeringen lyckats stoppa bostadsbyggandet och göra det svårare för unga människor, och alla, att få en ny bostad eller byta den man har. Det har blivit viktigare att hindra privat välfärd än att se till att välfärden håller måttet och att människor kan välja. Utrikespolitiken fast i 1970-talets världsbild. Säkerhetspolitiken fast i det järngrepp som Mp och V har om S. Europafrågorna i ett passivt inåtvänt partipolitiskt spel. Ett land som står stilla. land som står stilla. Blockerat av sin ovilja att göra det som någon annan har sagt, blockerat av ett Miljöparti som inte ser några problem och en statsminister som inte ser problem komma.
Inga reformer. Inget som har gjorts. Inget bra men inget dåligt. Bara inget. Detta bara därför att det övergripande målet har varit att Sd inte ska kunna påverka den politik där inget händer. Så här kan det inte fortsätta.
Sverige behöver en reformagenda. Arbetsmarknad. Sjukvård. Ansvarsfull energipolitik. Kärnkraft. Bostäder. Skatter. Migration. Brottsbekämpning. Försvar. Skola och utbildning. Trygghet för var och en. Det kan inte Sd ge men det kan heller inte S, MP eller stödpartierna ge. Det krävs andras ledarskap för det.