[BILD1]För något år sedan presenterade den brittiska försäkringsindustrin prognoser över hur ett växande antal naturkatastrofer påverkar den europeiska försäkringsindustrins villkor vad gäller premier och de krav som måste ställas på försäkringstagare, till exempel att inte bygga nära stränder som är hotade av stigande vatten vid översvämningar eller vid höjning av vattennivån. För Sveriges del är det till exempel en tydlig trend att återkommande stormar har skapat stora naturskador och försäkringskostnader, där stormen Gudrun är det mest tydliga exemplet. För att utveckla detta resonemang på en global nivå och på längre sikt gav den brittiska regeringen Niklas Stern, chef för regeringens ekonomiska utredningsverksamhet och rådgivare i klimatfrågor i uppdrag att utredda klimatförändringens ekonomiska betydelse, vilket blev den Stern-report som presenterades den sista oktober
Ett viktigt syfte med rapporten var att visa att de ekonomiska konsekvenserna av en fortsatt klimatförändring drabbar alla, och inte bara vissa. Och det gäller för Sverige liksom andra delar av världen. Självfallet är det de fattigare delarna av världen som drabbas mest, inte bara på grund av att man ofta är geografiskt mer utsatt utan också på grund av att man är mindre ekonomiskt rustad att genomföra de förändringar som kommer att krävas.
[BILD2]Oavsett vad man tror om växthuseffektens direkta betydelse jämfört med andra långsiktiga förändringar av klimatet eller andra orsaker till att klimatet förändras är det uppenbart att vi dels måste kunna möta de förändringar som synes prägla det globala klimatet och det är uppenbart att koldioxidutsläppen är en av de faktorer som har betydelse och som vi kan göra något åt.
Det som mot denna bakgrund är det mest förbluffande är den överraskning som präglar stora delar av media. Det är som om man tror att det är först nu som riskerna med denna utveckling har redovisats. I TV-programmen talas det om att det är bråttom som om det är först nu vi har fått höra om den utveckling som varit på väg sedan lång tid. Det var redan i början av 1980-talet som klimatfrågan tog fart i Sverige och på moderat initiativ beslutade riksdagen då att sätta målet att utsläppen 1980 inte skulle överstigas. Det ställde vissa krav på energipolitiken som man sedan dess har ignorerat. Bland annat har avvecklingen av Barsebäck 1 och 2 lett till växande utsläpp.
De som mest har velat vara miljöns främsta företrädare har varit de som allra mest har bekämpat förekomsten av en energiproduktion utan koldioxidutsläpp. Som en följd av detta planeras det i dag för en utfasning av 50 kärnkraftverk i Europa vilket kommer att ytterligare försvåra målet att minska utsläppen. För Europas del vore det fullt möjligt att möta ett växande energibehov genom fortsatta effektiviseringar, utfasning av fossila bränslen och nya investeringar i kärnkraft. Det skulle också öppna möjligheten för de nya energiformerna att växa fram. Det skulle göra det möjligt att förena kampen mot växthuseffekten med en fortsatt ekonomisk tillväxt som vi behöver för att möta klimatets förändringar och behovet av att utveckla nya energiformer. Det gör vi inte genom en energipolitik som hindrar den ekonomiska tillväxten och driver iväg energiintensiv industri ut från Europa.
Var har de som nu blivit förvånade över Sternrapporten varit de senaste 20 åren? Sanningen är att många av dem är att de har drivit på för ökade koldioxidutsläpp genom stängda kärnkraftverk samtidigt som de har velat bromsa den ekonomiska utvecklingen. Det är i båda fallen en usel lösning på klimatförändringens utmaningar.