Klimateffektens två utmaningar

Så ny är inte debatten om klimathuseffekten som det låter i dessa dagar. Lyssnar man på miljöpartister verkar det som om den har dykt upp först efter regeringsskiftet med alla de krav som detta ställer på den nuvarande regeringen och men inte på den regering som har suttit vid makten de senaste 12 åren.

Även om man tar del av referaten från av den av den kommande rapporten från den
den internationella klimatpanellen som i fredags presenterade sin sammanfattning i Paris verkar det som om detta är en fråga som dök upp för drygt 10 år sedan, då IPCC hävdade att det fanns en sannolikhet att det var mänsklig påverkan bakom en stigande medeltemperatur på jorden. Nu hävdar man att det är mycket sannolikt för att så är fallet.

Men redan för 20 år, närmare 1986, drev den svenska riksdagen igenom ett beslut om ett koldioxidtak för att till 2000 begränsa utsläppen till den nivå som rådde 1980. Just på grund av klimateffekten och just på grund av att Sverige genom att sätta ett tydligt mål skulle kunna ha detta som utgångspunkt inte bara för internationell miljöpolitik utan också i praktisk gärning i den svenska energipolitiken.

Det var ett mål som föll bort när socialdemokrater tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet lade fast en energipolitik som skulle bygga på att man om än i försiktigare takt än vad man tidigare hade sagt skulle avveckla kärnkraften. På det viset tappade Sverige möjlighet att i Europa och internationellt driva denna fråga, samtidigt som vi bidrog till ökade utsläpp, både här hemma och i andra länder genom att vi importerade deras elenergi gjord av kol istället för att använda el från kärnkraft. Det var ett stort misstag och det är mer än något annat parti socialdemokraterna som bär ansvaret för detta genom att man har accepterat att avveckla kärnkraft innan den har kunnat ersättas med förnybara bränslen. Det gäller den avgående partiordföranden och den nytillträdande. De har hellre talat om miljön och klimateffekten än gjort något åt den.

Och effekterna av en uppvärmning är på många sätt tydliga exempel på att något sker. Av de senaste 12 åren har 11 varit de varmaste sedan 1850. Förra århundradet räknar man med att jordens genomsnittstemperatur har stigit med 0,75 C och inte 0,60 som man trodde 1995. Havsnivån som mellan 1961-2003 steg med 1,8 millimeter har mellan 1993 och 2003 stigit med 3,1 millimeter. Men om klarheten över att det pågår en människoskapad uppvärmning har ökat har inte klarheten ökat över hur detta kommer att påverka vårt klimat i framtiden. Ökade moln och stoft kan motverka uppvärmningen. Förändrade havsströmmar kan påverka Golfströmmen med de effekter det kan ha för vår del av världen. Vi ser ökade vindar och vi ser en lång rad förändringar av traditionella vädermönster.

Samtidigt ska det sägas att variationen av klimatet inte är ovanlig, den har följt människans historia, de två viktiga skillnaderna nu är att det finns alla skäl att se att det finns en människoåverkan bakom som nu riskerar att få en accelererande effekt och att vi i dag har en världsbefolkning som skapar en större känslighet för konsekvenserna av förändringarna.

Är då klimatförändringarna nödvändigtvis allvarliga i sig själva? De behöver inte vara så unika som det framstår i dessa dagar. På bronsåldern kunde man odla vin i vår del av Europa. Grönland gavs sitt namn på grund av att det var grön. Faran i dag är just att takten i förändringen, om modellerna stämmer, riskerar att slå sönder livsvillkoren för människor både i vår del av världen och än mer i den fattiga. Och de förändringar som det handlar om kan synas marginella men är där de sker avgörande.

Det finns två enkla slutsatser av detta som måste dras. Den första dras av i stort sett alla, även av dem som är mer skeptiskt inriktade till modellerna och till hoten om förändringarna. Den handlar om att vi måste minska människans påverkan på klimatet, oavsett hur vi bedömer konsekvenserna av växthuseffekten.

Den andra dras mer sällan. Den handlar om att vi måste säkra resurserna för att kunna göra de omställningar som krävs, utveckla teknologier som gör att vi kan möta klimateffekten men också kan minska människans inverkan. Det gör vi inte genom att nu tvinga fram förändringar som leder till lägre tillväxt och en utflyttning av produktion till de delar av världen där man i dag inte tar några hänsyn till klimateffekten.

[BILD1]

Många hävdar nu att vi ska ha mindre transporter för att på det viset bekämpa transportsektorns utsläpp. Men om transporterna är en förutsättning för investeringar i högteknologi, modern produktion, avancerad energianvändning och för en uthållig utveckling av livet och miljön även i den fattigare delen av världen? Hur ska vi kunna investera i den dyraste och bästa teknologin om vi inte kan säkra de stora marknader som krävs för att sådana investeringar ska vara uthålligt lönsamma? Och hur ska vi kunna säkra att mänskligheten i stora delar av världen inte återfaller i en utveckling där fattigdom och svält förstör mänskligheten miljö och liv?

Denna utmaning talade jag www.gunnar.moderat.se något om när parlamentet i förra veckan diskuterade klimatpolitik. En del skygglappar måste tas bort. Om vi inte slår vakt om åtminstone den kärnkraft vi i dag har i Europa kommer inte ökad användning av förnybara bränslen leda till mindre utsläpp utan bara vara en kompensation för avvecklad kärnraft. Om vi inte förnyar transportpolitiken så att vägtrafik blir smidigare kommer vi att behålla en vägtrafik som släpper ut stora mängder men också ett transportsystem som gör att vi inte kan ta vara på den avancerade teknologins möjligheter.

Vi behöver högteknologi, inte lågteknologi. Större investeringar, inte mindre. Mer handel, inte mindre. Mer tillväxt, inte mindre. Då kan vi med rätt mål och rätt regler styra rätt. Annars kan vi inte styra alls.