Kina håller på att förlora de olympiska spelen långt innan de ens börjat. Det som skulle bli en stor propaganaframgång har istället bidragit till att avslöja regimen som just en brutal förtryckarregim.
De krav som en internationell händelse av detta gigantiska slag kräver ställer krav på en öppenhet och en respekt för mänskligt liv som direkt konfronterar en rädd och skamsen diktatur. Lhasa är som en ockuperad stad, och det är också vad den är. Den öppenhet som den kinesiska ekonomin ställer krav på förstärks nu med de krav som följer av att man arrangerar de olympiska spelen. Och det klarar man inte av.
Med uppgifter om 80- till 90 döda efter att diktaturens trupper skjutit dödande eld mot demonstranter blir det svårt för regimen att hävda att man är en värdig bärare av den olympiska traditionen. Tanken på att den olympiska elden skulle passera Tibet, Himalaya och världens tak har nu reducerats till att den kanske kommer att passera en massaker och ett förtryck som påminner om massakern på den Himmelska Fridens torg, en brutalitet som då ställde Kina vid sidan om en lång rad internationella aktiviteter. Nu står Kina i mitten av en världens största enskilda sporthändelse. Så mycket förstår man och försöker skamset förneka brutaliteten och dödandet. Och det är regimen och diktaturen som har förlorat. En diktatur är till syvende och sisdt en diktatur.