Utan eurosamarbetet hade Europa befunnit sig i en konkurrens med devalveringar och inflation som medel. Det valutakrig som kommit att prägla diskussionen om den globala ekonomin hade varit verklighet i Europa och det hade utlöst protektioniska åtgärder som inte bara hade underminerat den inre marknaden utan också ytterligare hotat det finansiella systemets stabilitet.
Nu har euron istället bidragit till ett gemensamt agerande för att rädda banker och stabilisera de stater vars offentliga underskott gått bortom kontroll. Det är inte på grund av euron som Grekland, Portugal, Storbritannien eller Lettland har visat upp stora underskott – vare sig Storbritannien eller Lettland har euron som bekant – men det är tack vare euron som det har funnits ett samarbete som räddat finansmarknader och hindrat misstron mot enskilda länder från att fälla förtroendet i banker i land efter land.
Detta är den verklighet vi just nu ser och måste föras till i debatten om euron eftersom det finns en tendens att koppla den ekonomiska och finansiella krisen till euron som sådan.
Först och främst så har euron gett en stabilitet åt valutapolitiken. Om varje enskilt lands valuta hade devalverats mot andra i takt med växande problem och underskott hade vi haft ett Europa som steg för steg devalverat och spätt på inflationen ytterligare genom öka takten på sedelpressarna. Det vi ser i debatten mellan USA, Kina och en lång rad framväxande ekonomier hade varit en dominerande konfliktfråga i Europa. Och när länder som Portugal, Spanien, Grekland, Italien och Irland devalverat hade deras export inte ökat eftersom deras exportländer också hade devalverat. Resultatet hade inte varit ökad konkurrenskraft utan minskad stabilitet och accelererande inflation och stigande räntor med drakoniska konsekvenser för investeringar, tillväxtkraft, banker och för hushållens ekonomiska trygghet.
För det andra har eurosamarbetet inte bara tvingat länder att samarbeta utan också gett en grund för samarbete och gemensamt beslutsfattande. Den europeiska centralbanken har varit en tillgång för hanteringen av den europeiska ekonomin. Besluten om vilka hjälpåtgärder som ska genomföras mot banker har kunnat leda till hjälpaktioner i olika länder på ett sätt som inte har stjälpt stabiliteten i andra.
För det tredje har eurosamarbetet inneburit att det funnits regler och begränsningar för underskott. Det är uppenbart att även om många har brutit mot reglerna hade underskotten varit väsentligt större på bekostnad av de besparingar och reformer som nu är på väg.
För det fjärde, ett Europa i nerförsbacken med konkurrerande devalveringar och stigande inflation hade lett till protektionism och minskad handel, precis det vi faktiskt har lyckats undvika.
Euron i sig löser inga problem men den bidrar till en gemensam ekonomi och till gemensam problemlösning när det behövs. Den underlättar handel och motverkar protektionism. Den tvingar regeringar att genomföra åtgärder som innebär förbättrad konkurrenskraft istället för att skjuta problemen på framtiden. Det är inte euron som är problemet för Europa utan konkurrenskraft, tillväxt och budgetstabilitet. Där kan euron hjälpa till. Jag vill nu agera för att eurosamarbetet ska kunna ge ännu mer stabilitet genom stramare regler. Eurosamarbetet är bra för Sverige och en stark euro är bra för Europa.
Gunnar Hökmark (M)
Europaparlamentariker och vice ordförande för parlamentets största partigrupp EPP