I Europaparlamentet finns ett mötesrum döpt efter en av vår tids största svenskar nämligen Raoul Wallenberg. Det är ett uttryck för att han också är en av vår tids största européer. Det insåg man tidigt i USA där han fick hedersmedborgarskap och ett otaligt antal gator och platser döpta efter sig. I världskrigets slut räddade han tusentals människor ur det barbariska Nazitysklands förintelsemaskineri och föll till slut offer för det barbariska stalinistiska Sovjetunionens paranoia och hänsynslöshet.
Den Stalin som skådespelaren Sven Wollter talar uppskattande om lät det KGB som Lenin skapade spärra in Wallenberg i en väv av lögner i Ljubljankas förhörsceller. Där eller någonstans i Gulag förlorade han livet i det som var förtryckarnas förakt för människor. Kanske genom att direkt mord, kanske genom att bara låta honom förlora livet . Mikael Wiehe som låter sig hedras med Leninpriset förenar sig i sin stolthet över priset med det förakt för enskilda människors liv som så ofta en självupplevd intellektuell kulturvänster koketterar med.
Den 17 januari för 70 år sedan fördes Raoul Wallenberg bort av sovjetisk militär. Han kom aldrig tillbaka. . Hans minne bör vila tungt i våra sinnen av flera skäl. För det första för att han så tydligt visade att mod och beslutsamhet hos en enskild person göra världen åtminstone lite bättre. Alla dem han räddade livet på, och deras efterlevande, är det bästa uttrycket för det.
För det andra för att behandlingen av Raoul Wallenberg påminner oss om diktaturers hänsynslöshet. Den är densamma i dag som då. Därför bör vi aldrig betrakta diktaturer som rättfärdiga och sanna företrädare för sina folk. Den naiva tron på Sovjetunionens företrädare bidrog till att hans liv gick förlorat.
För det tredje för att hans minne hjälper till att avslöja dem som låter ytlig vänstermentalitet bära fram en förment medmänsklighet och samhällsengagemang. Där de tror sig se kultur och progressiv samhällsutveckling finns förhörsceller och försvunna människor.
För det fjärde påminner oss den svenska regeringens agerande gentemot Sovjetunionen om att vi alltid måste kräva att ord följs av handling. Storstilade löften om demokratins och frihetens försvar kräver något mer än ord nämligen vilja och förmåga till handling och inte minst till att se var gränsen för demokrati och diktatur går.
Sveket mot Wallenberg är tyvärr en av de viktigaste sakerna vi har att lära oss av för att det inte ska upprepas.
Kanske kan något rum i den svenska riksdagen döpas efter en av vår tids största svenskar.
Kanske kan svenska läroböcker beskriva hans liv men framförallt hur han ständigt sviks av dem som försvarar diktaturens företrädare.
Kanske kan statsvetare beskriva det självklara faktum att en regim som fängslar och dödar aldrig kan skapa ett bra samhälle.