Anförande av riksdagsledamot Gunnar Hökmark i riksdagens allmänpolitiska debatt torsdagen den 18 november 2001
Herr talman! Det finns en fråga som har en avgörande betydelse för vårt samhälles framtida välstånd och för enskilda människors välfärd, ett samhällsproblem som växer mer och mer och som under de senaste åren har tillåtits växa utan några egentliga politiska åtgärder.
Det är ett samhällsproblem som leder till att de offentliga finanserna urholkas, som leder till att vi får ett högre skattetryck. Men det är också ett samhällsproblem som innebär att vi får allt färre som är beredda och har möjlighet att utföra det arbete som kommer att behövas både i dag och i framtiden.
Det är ett samhällsproblem som leder till att fler och fler människor ställs vid sidan om och får leva i en tid av sjukdom, ohälsa och med andra skador. Jag talar, herr talman, om den mycket snabbt växande sjukfrånvaron, som jag skulle vilja påstå är ett av vårt samhälles allra största problem.
I år, 2001, kommer antalet sjukdagar att bli över 100 miljoner. Vi kommer att ha över 100 miljoner sjukdagar 2001. Det är en ökning av kostnaderna för sjukskrivning med 20 procent från förra året, och det är en ökningstakt som bygger på att vi sedan 1997 har fått en fördubbling av sjukfrånvaron. Det handlar om stora tal. Likväl har man tillåtit dessa tal att fortsätta växa utan att göra någonting.
Men det handlar också om enskilda människors lidande, väntande i vårdkö, väntande på rehabilitering och det sakta framväxande utanförskapet, borta från arbetsmarknaden, från gemenskapen, och de gradvis urholkade egna ekonomiska villkoren.
Detta är, herr talman, ett av de största samhällsproblemen i vårt land. Det drabbar de offentliga finanserna. Om denna utveckling får fortsätta kommer vi att 2004 ha kostnader för bara sjukpenningen som närmar sig 50 miljarder kronor. Det är långt mer än en fördubbling från det som gällde 1997, en ökning med närmare 30 miljarder kronor.
Lägger vi till den snabbt växande förtidspensioneringen, som är ett led i denna process och som också beror på en växande ohälsa, kommer de samlade kostnaderna för sjukfrånvaron och den ohälsa som finns däri att närma sig 90 miljarder.
Det är få belopp som är så stora i de offentliga finanserna, och det är få belopp som är så destruktiva och så meningslösa. Det bästa och det rimliga vore åtgärder som ledde till att människor slapp stå och vänta i sjukdom, slapp stå och vänta på rehabilitering, slapp stå och vänta i utanförskap utanför arbetsmarknaden.
Herr talman! Den snabbt växande sjukfrånvaron är också ett av vårt samhälles största problem, inte bara för de offentliga finanserna utan för vårt samhälle som sådant. Den ökning som vi har sett innebär att närmare 6 procent av den svenska arbetskraften i själva verket är sjukskriven. Sedan 1997 har ökningen varit 3 procentenheter.
Det innebär att en mycket stor del av den sysselsättningsutveckling som vi har sett under högkonjunkturen i själva verket berott på växande sjukfrånvaro. I själva verket är ökningen av antalet arbetade timmar under den här perioden mycket marginell år efter år.
Det vi i själva verket har sett är att fler och fler är anställda för att täcka upp för fler och fler som är sjukskrivna. Att utmåla detta som en triumf för den ekonomiska politiken och för sysselsättningspolitiken är i själva verket att hylla och bejaka det faktum att vi har en växande sjukfrånvaro och det har ingen gjort.
När man så oförblommerat pekar på en sysselsättningsökning som bygger på att människor är sjuka, står i vårdkö, väntar på rehabilitering glömmer man samhällets viktiga problem, både bristen på arbete och det faktum att så många lider av ohälsa i olika former.
Herr talman! Den snabbt växande sjukfrånvaron drabbar också enskilda människor hårt och bestämt och på ett eländigt sätt. Över 100 000 personer är i dag långtidssjukskrivna över ett år. För den som är sjukskriven under mycket lång tid, som kanske går och väntar på en operation, som väntar på rehabilitering eller som väntar på andra insatser som man själv inte kan förfoga över innebär det att man gradvis förs undan från arbetslivet.
Det är också skälet till att regeringen själv räknar med att förtidspensioneringarna fram till 2004 ska öka med 9 miljarder kronor. Man räknar med en fortsatt urholkning inom detta område.
Man räknar med att fler och fler ska tas bort från arbetsmarknaden och man räknar med att fler och fler ska fortsätta att vara sjuka utan att man genomför de åtgärder som kan göras och som borde göras.
Herr talman! De problems som jag har visat på handlar i allra högsta grad om Sveriges förmåga att utveckla och bevara en konkurrenskraft där företagen har kunskap om vår förmåga att skapa tillväxt och välfärd. Men det handlar också på ett mycket konkret och tydligt sätt om enskilda människors välfärd. Likväl görs ingenting.
I år ökar sjukskrivningarna så att vi i tilläggsbudgeten har fått fatta beslut om ytterligare 2,5 miljarder. Så var det förra året, så var det året innan, och dessförinnan har man i budgetarna också räknat med en ökning. Men ingenting görs.
Vi fick se en handlingsplan i budgetpropositionen på elva punkter som handlar om samtal, nationella mål, men ingenting som ska göras.
Herr talman! Jag anser att tiden nu är inne för att genomföra en nationell kraftsamling för att pressa ned den växande ohälsan, för att underlätta för människor att snabbt bli friska, för att minska sjukfrånvaron, för att göra det lättare att gå till jobbet.
Vi har lagt fram en lång rad olika konkreta förslag till åtgärder som inom loppet av några år kan ge resultat. Om inte de ger resultat måste man lägga in fler åtgärder, därför att den utveckling som vi nu ser är inte acceptabel. Det är cyniskt och ansvarslöst att låta den fortsätta. Det har varit cyniskt och ansvarslöst att låta den utvecklas som den har gjort. Det blir än värre för varje år som går.
Vi vill se till att försäkringskassorna får 1 miljard mer att genomföra rehabilitering för. Vi vill se till att försäkringskassorna under de kommande tre åren kan disponera 7 miljarder för att se till att sjuka människor inte ska behöva vara sjukskrivna i väntan på vård. Vi vill se till att genomföra en vårdgaranti som innebär att ingen ska behöva vara sjukskriven i väntan på vård mer än tre månader.
Vi vill se till att införa ett system med regler och uppföljning av den sjukskrivne, så att ingen schablonmässigt försvinner ut i sjukskrivning utan att man får de insatser som behövs. Vi vill se till att underlätta för den som har ett arbete att förena det med familjelivet.
Vi har visat på alla dessa punkter. Vi kommer inte att ge oss, därför att detta är ett av vårt samhälles största problem. Det är ett problem för enskilda människor, som drabbas hårt och tydligt. Det är oacceptabelt och ett misslyckande att det har fått utvecklas som det har gjort.