Birgitta Swedenborg säger ja till EU-samarbete men nej till en okontrollerad utveckling mot överstatlighet. Trots det motarbetar hon grundlagsförslaget som reglerar att det är medlemsländerna och ingen annan som enhälligt bestämmer vilken kompetens EU skall ha och som klargör att den gemensamma rätten måste ta hänsyn till medlemsländernas grundlagar. Lika besynnerligt är det att hon företräder ett parti – Junilistan – som vill släppa loss den okontrollerade utvecklingen genom att låta de ivrigaste länderna gå före i flexibel integration, utan krav på enhällighet.
Swedenborg tycker sig se att det svenska statskicket faller sönder. Till försvar för det vill hon något udda gå förbi den svenska grundlagen, som förutser att maktöverlåtelse till EU skall kunna ske men med krav på 3/4 majoritet. Istället för grundlagens krav väljer hon rådgivande folkomröstning och enkel majoritet.
Swedenborg beskriver inte hur ett nej skulle tolkas. Som ett nej till en stadga överhuvudtaget för arbetet i EU? Eller skall Sverige omförhandla med de krav som Swedenborg då skulle föra fram men inte nu redovisar eller ska det ske utifrån vänsterpartiets olika krav? Swedenborg är inget vidare försvar för statsskicket.
Det är helt rätt att socialdemokraterna nu arbetar för att föra upp frågor som stadsplanering, barnpolitik och barnomsorg, föräldrautbildning, jämställdhetspolitik, familjepolitik till EU från nationell nivå. Men deras krav har inget stöd i förslaget till grundlag. Nya uppgifter kräver enhällighet bland medlemmarna. Jag kommer att i parlamentet bekämpa varje försök till centralisering av nationella uppgifter.
Den stora utmaningen nu är inte att föra upp nationella kompetenser till det gemensamma utan att skapa förutsättningar för de beslut som det nya Europa kräver. Det handlar om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, om kampen mot gränsöverskridande brott och miljöföroreningar och det gäller EU som en kraft för fri handel och fullföljandet av den inre marknaden. Får EU inte en förmåga att fatta beslut inom dessa områden blir vare sig Sveriges riksdag eller något annat parlament mäktigare men vi förlorar alla makt över det som är bortom det nationella men som berör oss gemensamt.