Framgången med klimatavtalet i Paris är att världens länder gemensamt erkänt en problembild och en mer allmän målsättning kring vad som ska uppnås när det gäller att hålla igen ökningen av jordens genomsnittliga temperaturökning. Man kom överens om att utsläppen bör minskas för att temperaturökningen ska kunna hållas igen men man kom inte överens om vad man ska göra för att detta ska uppnås. Och det är tyvärr detta som under lång tid varit det oklara.
Mål utan medel och konkreta åtaganden är förvisso viktiga som en gemensamt förankrad problembild men leder inte till i sig till att de uppnås. Ett bekymmer med reaktionerna efter klimatavtalet är att för många lägger in en större framgång än vad det är. Förhandlingsarbetet har gått i mål men det mål man uppnådde räddar inte miljön och leder framförallt inte till de åtgärder som krävs.
Det grundläggande problemet handlar om att minska mängden fossila bränslen som används, eller egentligen minska uttaget från jorden av fossil energi. Mer olja, kol och gas måste stanna i marken. Det kräver en lång rad olika teknikgenombrott som på bred front kan förenas med ekonomisk tillväxt och ökad välfärd för världens fattiga. Det som nu krävs är åtgärder som leder till att teknologigenombrott leder till investeringar och till en spridning av ny teknologi. Olja och kol måste bli irrelevant och olönsamt till förmån för en ny tids klimatvänliga teknologier.
Vi behöver för att ta ett konkret exempel mer av solenergi, vilket kräver forskning och utveckling av solenergins teknologier, liksom investeringar och en fri handel som leder till en snabb teknologiöverföring baserad inte bara på handel utan också på att fler får möjlighet att ersätta gammal teknologi med ny och mer modern energiproduktion.
Klimavtalet leder inte till bindande krav på enskilda länder och leder heller inte till den ekonomiska omvandling som krävs för en snabb modernisering där de fattiga ekonomierna kan gå direkt till nästa generations energiteknik istället för att investera ner sig i dagens eller gårdagens energiformer. Det kommer kräva mer utveckling, mer tillväxt och mer handel snarare än de stoppsignaler som nu dominerar.
Lösningen på de globala problemen ligger inte i hur vi enskilt agerar utan hur vi bidrar till en gemensam utveckling. Samtidigt som miljöpartister och andra nu jublar över avtalet och glömmer att det inte i sig leder till de minskningar som behövs håller den svenska regeringen på att fasa ut kärnkraft som varit avgörande för Sveriges ledarskap och som hade kunnat bidra till att genom elexport uppnå minskade utsläpp i de baltiska staterna.
Den svenska kärnkraftsavvecklingen uppnås nu genom att länder i vår omvärld kommer att producera mer el och energi med fossila bränslen istället för att vi med svensk el bidrar till minskningen. Vi bidrar till ökningen av utsläppen istället för att minska dem.
Så komplicerad är verkligheten. Mer komplicerad än att tro att klimatfrågan löses genom att världens länder erkänner problemet. Det är bra och det är viktigt men det som krävs är att den svenska regeringen liksom andra i handling ser till att minska utsläppen genom ny teknik och genom en ökad ekonomisk förmåga som gör att fler kan investera i koldioxidfri energiproduktion.
Ett avtal som innebär ett globalt erkännande av ett globalt problem är bra men det är inte ett avtal som innehåller lösningen på problemet. Det kräver något mer än mål och sifferexercis. Det kräver de facto en politik som innehåller mer av det som miljöpartister och andra bekämpar, nämligen fri handel, tillväxt och teknisk utveckling. Det är nämligen så världens ekonomier kan uppnå de mål som nu krävs. Det räcker inte att komma överens om det globala problemet. Än viktigare är att den globala ekonomin kan utvecklas så att målen kan uppnås.