E
n dag då alliansen i Sverige agerar för att säkra en svensk energiförsörjning genom fortsatt kärnkraft samtidigt som de rödgröna gör vad de kan för att stoppa och hindra. Riksdagens beslut senare i dag kommer att lägga en lång parentes sedan 1980 åt sidan till förmån för en energipolitik som bygger på mångfald och en vilja att bekämpa klimathotet. De rödgröna agiterar för det motsatta, för en avveckling som leder till ökade koldioxidutsläpp.
En dag också då socialister i Europaparlamentet har drivit igenom uppfattningar om hur medlemsländerna ska styras och hur jämställdhetspolitiken ska formas med kvotering. Det vilar något gammalt och regleringsivrigt bakom denna inställning, som också slår igenom i alla andra frågor. I morgon möts de europeiska statsministrarna för att diskutera tillväxt och finansiell stabilitet. Det sker i en tid då det blivit uppenbart att finansiell stabilitet förutsätter samhällsekonomisk balans och budgetstabilitet.
Men det är inte alltid som statsministrar och presidenter tar itu med det uppenbara. Det är ibland allt för svårt och krävande. I Frankrike nu det ursprungliga förslaget om att höja pensionsåldern från 60 till 63 reducerats till 62. Och kvar kommer att finnas en instabilitet på grund av stora pensionsåtaganden och ett budgetunderskott på 7% som inte täpps igen för att man håller nere pensionsåldern.
Istället för att ta itu med de konkreta problemen är det alltför många EU-ledare som väljer att hitta på nya problem. I ivern att skapa nya lösningar på europeisk nivå glömmer det att det finns mycket enkla och konkreta lösningar i deras egen räckvidd. Det handlar om att minska egna offentliga utgifter och budgetunderskott och att reformera för ökad tillväxt.
Det behövs inga storstilade nya institutioner och fonder för detta, bara genomförande av det som redan är stabilitetspaktens regler och det som i vilket fall som helst är förnuftigt i sak. Frankrike har ett budgetunderskott på 7 % och får inte något mindre budgetunderskott genom att ägna politisk tid åt att införa nya kapitaltransaktionsskatter, som om de skulle lösa Nikola Sarkozys problem.
Frankrikes budgetunderskott blir inte mindre på grund av en transaktionsskatt, snarare större eftersom det kommer att kosta mer att låna. Lika lite blir det enklare att ta tag i det uppenbara bara för att man lämnar förslag om att just euroländerna ska bestämma mer tillsammans, att fördraget ska ändras för att vi ska få europeiska fonder eller kunna bestraffa medlemsstater med utebliven rösträtt om man inte sköter den offentliga ekonomin. Det vore mycket bra för Europa om Nikolas Sarkozy fokuserade på att pressa ner det franska budgetunderskottet istället för att diskutera hur EU genom fördragsförändringar ska kunna tvinga medlemsstater att minska sina budgetunderskott.
De regler vi har fungerar om vi tillämpar dem. Vi kan införa sanktioner som innebär att länder som har för stora underskott, eller för låga överskott, förlorar motsvarande belopp i EU-bidrag. Men det är inte lika roligt som att hitta på nytt. Men det är en förutsättning för att euron ska fungera. Om vi nu stärker eurons regelverk kan vi få en pånyttfödd euro. Det är både enklare och bättre än att hitta på nytt så vi glömmer det grundläggande.