Tanken att regeringen Löfven inte längre ska ha frikort i budgetpolitiken har oroat stora delar av det svenska etablissemanget av kommentatorer och statstyckare. Det framställs som nästintill en revolution att alliansen ska ha en gemensam budgetpolitik, presentera den och dessutom rösta för den. Några har gråtit krokodiltårar över att detta riskerar att spräcka alliansen, att tanken på att fälla regeringen Löfven gör tanken på en alliansregering allt mer avlägsen och LO har hävdat att det är odemokratiskt. Det är som att stora delar av kommentatorsfälten i svensk politik sitter fast i tanken på att det är socialdemokraterna som äger makten i Sverige och att varje ifrågasättande av detta är kuppartat, som det en gång upplevdes när borgerligheten vann valet 1976.
För det första så är det inget unikt med en minoritetsregering. Det är snarare det normala än det onormala om vi ser på de senaste decennierna. Det onormala är med en minoritetsregering som är undantaget kravet på att få stöd för sin budgetpolitik i riksdagen på normalt sätt. Det har lett till ett ökat inflytande för V och ökat utrymme för en politik som ligger bortom det breda samförståndet och ansvarstagandet i svensk politik. Det finns ingen stabilitet i en sådan form av maktutövning, som sedan var tänkt att ersättas med en annan reverserad politik också med något slags frikort. Det saknar framförallt den långsiktiga förankring och stabilitet som politiska beslut förutsätter i en parlamentarisk demokrati.
För det andra är det inget nytt att Sverigedemokraterna genom sina röster har varit tungan på vågen. Socialdemokraterna la ner betydande möda på att få deras stöd i frågan om offentlig upphandling. När det gällde kvotering av bolagsstyrelser var det deras röster som gav en majoritet emot. Sanningen är att både Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas röster har samma legitimitet som alla andras röster, det är inte deras väljares rätt att påverka politiken som bör ifrågasättas, utan de två partiernas förhållningssätt till grundläggande värden som handlar om säkerhetspolitik, ett europeiskt samarbete byggt kring ett gemensamt rättssystem för den enskildes frihet och rätt som EU är, försvarspolitiken, ansvarstagandet i budgetpolitiken och förmågan att upprätthålla ett civiliserat samhälles respekt för människor var de än kommer ifrån och uppfattningar oavsett vem som bär på dem.
Tanken på att en politik ska genomföras som inte har stöd i parlamentet, utan som tvärtom har en majoritet emot sig, är inte förenlig med den demokratiska parlamentarismen. Det innebär inte att det är demokratiskt eftersom samtliga partier bär ansvaret för sina beslut och står till väljarnas prövning både under en mandatperiod och i valen. Centerpartiet och Liberalerna har rätt att agera för att stödja skattehöjningar som de är emot. De har rätt att värna en regering som de själva underminerar Sveriges långsiktiga ekonomiska förutsättningar, tillväxt och sysselsättning, om de anser att de därmed uppnår något som är viktigare.
Problemet är att detta viktigare har blivit allt mer diffust även för dem själva. Sverigedemokraterna har inte blivit svagare genom decemberismen, tvärtom har man kunnat fånga upp ett missnöje med andra partier som inte följt sin opposition ändra fram till voteringarna. Sverigedemokraterna är lika främlingsfientligt och ansvarslöst i sin populism för det, men har fått ett större inflytande genom fler väljare, och riskerar att få en än större representation om de inte tvingas ta ansvar för sin politik.
För det tredje är det Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas minoritetsuppfattningar som underminerar demokrati och rättsstat. Det är inte deras uppfattningar i sakfrågor som demokratin är till för att hantera som gör dem farliga utan deras uppfattningar i frågor som riktar sig mot det svenska samhällets mer grundläggande värderingar. Och i de frågorna är de i minoritet.
Det finns inget skäl till att socialdemokrater och miljöpartister tillsammans med vänsterns ska driva igenom höjda skatter, ökade utgifter och växande bidrag på grund av att Sverigedemokraterna har en oacceptabel syn på flyktingar eller på grund av att deras partiledning ständigt hamnar i flödet av putinpåverkande propaganda. Det senare är däremot ett skäl till att Sverigedemokraterna inte bör vara med i politiska samarbetet om en ansvarsfull flyktingpolitik eller om en försvars- och säkerhetspolitik som möter de utmaningar som Sverige står inför.
På samma sätt borde inte Vänsterpartiets socialistiska dogmatik tillåtas underminera den svenska marknadsekonomin och respekten för vinstdrivande företag eller medborgarnas valfrihet, lika lite som de i sin populistiska ekonomiska ansvarslöshet inte borde få påverka statsfinansernas långsiktiga stabilitet, vilket de nu får i samtliga dessa fall.
Men om det finns en majoritet mot ett socialistiskt förbud mot vinstdrivande företag, mot skattehöjningar som slår ut jobb, mot en ansvarslös energipolitik, mot en budgetpolitik som leder till ökade utgiftsramar, långsiktigt höjda offentliga utgifter, fortsatt höjda skatter och svagare statsfinanser så finns det inget skäl till att den majoriteten inte ska kunna stoppa detta. Väljarnas röster väger lika mycket, även om det bara är i majoritet de får genomslag. I minoritet får man finna sig att i varje sakfråga befinna sig i minoritet. Sådan är demokratin.
För det fjärde innebär självfallet kravet på en gemensam alliansbudget inte att alliansen spricker. Olika partier må ha olika uppfattningar som den parlamentariska processen men det är i den gemensamma politiken som alliansens gemenskap definieras. Och nu gäller en ny agenda även för Centern och Liberalerna. Om de vill minska Sverigedemokraternas inflytande i de frågor där man står vid sidan om det svenska breda samförståndet bör man inte agera så att de växer. Om man vill öka sitt eget inflytande bör man agera så man stoppar en skadlig politik och får igenom så mycket som möjligt av den egna. Och då bör man samverka i de frågor som det finns en grund för majoritet i. Så fungerar parlamentarism. Det innebär däremot inte att de problem som ligger i det parlamentariska läget försvinner. Däremot ersätts logiken av ett frikort med kravet på majoritet. Det är inte oviktigt.
Och då kommer man för det femte till statsvetarnas tyckande. Det som slagit mig allra mest, det gäller också kåren av kolumnister, krönikörer och analytiker som journalister gör sig till när man vill tycka, att ingen analyserat vad en ny agenda med krav på en gemensam budgetpolitik innebär för verkligheten och vad det innebär för den parlamentariska processen. Den stora förändring som nu är på väg är nämligen att varje regering nu kommer att tvingas anpassa sig till den majoritet som finns i riksdagen. Och kanske måste nya regeringar formas utifrån det. Det kan vara en alliansregering eller en S-regering, eller nuvarande Löfvenregering.
Kannstöperier om kravet på en gemensam budgetpolitik beror på en intern splittring, svaghet eller bristande politiskt ledarskap bortser från en mycket enkel sak. Det är en uppgift för ett politiskt parti att söka få igenom sin politik. Det är en minst lika viktig uppgift att söka hindra en skadlig politik. Politiska beslut formas, och ska formas, inte utifrån krönikekårens uppfattningar eller statstyckarnas förmodanden utan ifrån en verklighet som i Sveriges fall är på fel väg och bör länkas in på rätt. Att politiken är mer än ett spel är något som statstyckarna och krönikörerna och kolumnisterna missar. Däremot är Socialdemokraterna mycket väl medvetna om det. Det är därför de är emot att få förlora sitt frikort att regera som man vill utan krav på majoritet i riksdagen.