Det är en paradoxernas utveckling vi nu ser i Israel som på en gång understryker demokratins vitalitet och den dynamiska utveckling den ger möjlighet till.
Det är för det första viktigt med en ny regering av det enkla skälet att det ger ett maktskifte som är demokratins livsluft. I ett Israel som är omringat av fiender och ständigt lever under hot är det ett friskhetstecken.
Det är för det andra bra att Benjamin Netanyahu får lämna. Han har suttit länge på premiärministern och i grunden över sin tid i bemärkelsen att han till slut regerat på en artificiella bas, där likheten med Sveriges udda regeringsbildning är slående. Ett skäl till varför han på olika sätt har format regeringens underlag utifrån hans egen möjlighet att få fortsätta regera är att han har velat undfly den rättsliga process som bygger på grava korruptionsmisstankar mot honom. Det är rättsstatens Israel som gjort att han åtalats för dessa brott och det är en seger för rättsstaten att han inte längre kan fly undan den rättsliga processen. Men Netanyahu har också överlevt genom att leka med och skärpa motsättningar i det israeliska samhället på ett sätt som har försvagat Israel.
Det är för det tredje, och här kommer vi in på paradoxernas utveckling, nu första gången som israeliska araber i olika konstellationer och är med och formar en regering och dess politik. Det är paradoxalt eftersom det står i kontrast mot den politik Netanyahu har fört och det är ett välkommet uppbrott från de motsättningar som föregick Hamas raketkrig mot Israel.
Israel får nu, förutsatt att omröstningen i Knesset utfaller som nattens uppgörelse förutskickar, under en första två-årsperiod en premiärminister som är liberal, sekulär, religiös och nationalist. Det kan skapa sina motsättningar men det sker samtidigt som israeliska araber är en del av den regering som nu formats. Yamina-ledaren Naftali Bennet säger att man ska regera kring det man kommer överens om och inte på det man strider om. Det kan bli ett steg i en ny tid av kompromisser i ett Israel som de senaste åren glidit bort från det pragmatiska. Den egentliga regeringsbildaren Yair Lapid tar sedan över premiärministerskapet efter två år.
Kanske kan allt detta leda till att motsättningarna i Israel som blommade ut veckorna före den senaste militära konflikten med Hamas kan fasas ut. Det kommer kräva och leda till att vi får en mer individuell rättighetsbaserad diskussion kring arabers, och palestiniers, roll i det israeliska samhället och i den fredsprocess som har blivit ett alibi för att inte gå vidare med lösningar. När det gäller de israeliska araberna råder i praktiken redan samma individuella rättigheter som för israeliska judar men när det gäller palestinier bosatta i Jerusalem och på Västbanken är det inte så, antingen för att ockupationen inte medger det men också för att palestinier med sedvanerätt, och individuella ägarrättigheter, i Jerusalem i konfrontationen med andras sedvanerätt och individuella ägarrättigheter har kommit på underkant.
Kanske kommer vi nu se en process där palestiniers individuella rättigheter sätts i fokus. Det blir i så fall en kraft som kommer att påverka förutsättningarna för både Hamas styre i Gaza och den palestinska myndighetens rättslösa styre på Västbanken. Det kommer också tvinga fram en skärpning av debatten kring två-statslösningen och arabers och palestiniers rättigheter i det av Israel styrda områdena. En utveckling där palestiniers och arabers rättigheter ska vara de samma på Västbanken och i Gaza kan bli en öppning mot en två-statslösning och samexistens i former som inte bara beror på gränser utan på frihet och demokrati.
Det är en lång och ömtålig väg där återfall i konflikt och motsättningar ständigt hotar och vi är inte där än men den öppning som nu sker genom en ny regering i Israel kan öppna för mer. Paradoxer leder nämligen oftast inte bara till förändring utan också till konvergens när man förlikar sig med paradoxens motsättningar.