Islamabad är långt från MÖ

[BILD1]Så har pakistanska armestyrkor stormat den Röda Moskén i Islamabad med än så länge så vitt man vet 40 döda av dem som hållit en gisslan inne i moské. ”This is naked aggression. My martyrdom is certain now”. Så kommenterar moskéledaren Abdul Rashid Ghazi stormningen. Och det är säkerligen inte slutet på det vi nu har sett.

Mitt i Pakistans mest sekulära centrum och huvudstad Islamabad har det under några månaders tid pågått en konflikt mellan regimen och islamska fundamentalister. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Islamabad är en [BILD2]huvudstad som vuxit fram just för att vara i centrum för landets sekulära administration. Att det är där som regimen nu utmanas är ett uttryck för hur långt extremismen har trängt in i landets maktkärna.

Det säger också något annat, nämligen att den islamistiska fundamentalismen inte är ett Mellersta Östernfenomen utan en ideologisk rörelse i revolt mot den utvecklade världen, framväxt i frustration över den växande klyftan som modernisering skapar gentemot stagnerade samhälle där förtrycket inte tillåter något annat än våld.

Det är en utveckling som har styrt Hamas och Hizbollah, den religiösa diktaturen i Iran liksom talibanerna i Afghanistan. Den har vuxit fram i Saudiarabien liksom i andra arabiska samhällen, inte i de delar av samhället som är minst utvecklade utan i de delar där utbildning och en utblick mot omvärlden gör att man både ser klyftan växa utan att kunna göra något åt det. Detta är en säkerhetspolitisk utmaning som är övergripande för en lång rad av de konflikter som vi ser i dag.

Kan man inte hantera den kommer man inte kunna bidra till de regionala konflikternas lösning. Det är de extrema som måste isoleras, inte deras samhällen. Dialogen måste kunna föras med dem som vill föra en dialog men inte med dem som har hatet och våldet som ideologisk utgångspunkt.