En solig [BILD1]morgon på Sandhammaren inför resa over Öresund för att via Kastrup, denna sydsvenska flygplats, resa till Strasbourg. Hinner med ett antal samtal om sammanträde med European Enterprise Institute, försäkringslagstiftningen samt några möten under veckan.
Det egentliga arbetet i plenum kommer i Strasbourg framförallt handla om den nya lagstiftningen för elmarknaderna i Europa där jag är rapportör för EPP-ED gruppen i parlamentet. Som jag tidigare har skrivit har vi där lyckats nå beslut i industriutskottet som innebär krav på full ägarskapsseparation på elmarknaden samt en alternativ möjlighet med förstärkta krav på självständighet för vertikalt ägda företag på gasmarknaden. Det är beslut som inte är helt okontroversiella eftersom de går på tvärs med tyska och franska positioner som innebär att kraftföretag även i framtiden ska kunna äga och dominera sin distribution, om än med ägandet av det ena organiserat i ett särskilt företag inom ramen för koncernen. Debatten i denna fråga blir på tisdag eftermiddag och omröstningen på onsdag lunch. Vinner den linje som jag har drivit kommer rådet få förhandla med parlamentet om hur ett slutgiltigt förslag ska se ut.
Den stora frågan kommer däremot vara frågan om fördraget. Det är en fråga som också kommer att dominera Europeiska rådets förhandlingar och samtal liksom det kommande franska ordförandeskapet. De kommer få fullt upp med att se hur fördragsprocessen ska slutföras och i vilken form istället för att slutföra arbetet med vem som ska ha vilka positioner inom de olika institutionerna, det vill säga vem som ska vara ordförande för Europeiska rådet och vem som ska vara hög representant för utrikespolitiken.
Det kommer kräva en balans hos alla inblandade för att inte möta det irländska beskedet med arrogans, vilket vi redan innan det kom såg några exempel på, eller med handlingsförlamning. Självfallet bör fördragsprocessen fortsätta.
Den är under alla omständigheter en utgångspunkt för den fortsatta processen, hur den än ska se ut. Och det är till det resultatet som Irland måste förhålla sig. Så är det i varje förhandling och så måste det vara nu också.
Diskussionen om fördragsprocessen mår väl av att handla om vad det gäller, inte om det stora och ödesmättade som de mest entusiastiska vill framställa fördraget som. EU stannar inte upp för att det blev ett nej, vår pågående process med energimarknader och energipolitik är ett exempel liksom motsvarande när det gäller telekomlagstiftningen eller försäkringslagstiftningen som innebär att vi får en gemensam försäkringslagstiftning med gemensamma tillsynsregler över Europas gränser.
Mer om idé och mindre om institution. Det är som att det irländska nejet kommer ur en brist på idéer och ideal snarare än ett motstånd mot samarbetet över Europas gränser. När bilden blir att det är nya institutioner som ska skapas snarare än idéer som ska förverkligas blir det lätt rädsla, fördomar och inskränkthet som tar över.
Det ser vi, i en annan form och utan att likna det vid det irländska nejet, även i Sverige när det gäller opinionsmätningar.
När det visar sig att Sverigedemokraterna enligt opinionsmätningar nu ligger över 4 % gränsen är det ytterligare ett tecken på att politiken måste handla om mer än det kortsiktigt praktiska.
Sverigedemokraterna ska självfallet bemötas, men inte som ett vanligt parti vilket som helst i lokalpolitiken utan som ett parti vars idé är att människor är sämre för att de har ett visst ursprung och identitet. Sverigedemokraterna tycker illa om människor för att de kommer någon annanstans ifrån, för att de inte ser likadana ut som andra som Sverigedemokraterna tycker är utgångspunkten.
Det är ett politiskt förhållningssätt som överallt där det har vunnit mark har banat väg för etniska rensningar, motsättningar, hat och dumhet. Och det bör bemötas just så. De är motsatsen till idealet om respekten för den enskilde och hans eller hennes frihet och rätt. Det är inte som jag såg någon hävdade, en fråga om att behandla dem som alla andra på lokalt plan. För ett samhälle som Sverige är det de motsatta idealen som är de övergripande. Öppenheten, fördomsfriheten och respekten.
Det är ideal som bör prägla politikens olika områden för att de ska stå starka. Respekten för den enskildes rätt och frihet är inte teori eller högtravande ideologi. Det är en brutal verklighet överallt där de trycks ner. Tonas respekten för den enskilda människans rätt ner tonar man också ner respekten för henne. Och då kan mörkrets krafter växa sig starka, oavsett om de diskuterar trottoarkanter och åldringsvård i den kommunala politiken. Det är i det öppna samhället de ska bemötas för vad som gör dem unika. Det är inte i synen på det kommunala utan i synen på andra människor.