I går röstade vi i parlamentets ekonomiska utskott tillsammans med budgetutskottet om den så kallade europeiska investeringsplanen. Vid omröstningen blev det klart att det blir ett bestämt och tydligt nej till kommissionens förslag att använda forskningsanslagen för att subventionera offentliga investeringar. Det förslag som jag och andra hade fört fram, nämligen att stänga denna möjlighet vann en mycket bred majoritet.
Investeringsplanen bygger på att pengar ur EU-budgeten tillsammans med garantilån från Europeiska Investeringsplanen ska ge en utväxling tjugo gånger om och därmed investeringar på över 300 miljarder. Det är ett luftslott på många sätt men kan det ge investeringar även i en betydligt mindre omfattning ska man självfallet välkomna det.
Dock går vägen till ett dynamiskt investeringsklimat inte över subventioner och offentliga garantier för privata förluster utan över reformer som ger lönsamhet, företagande och en gemensam inre marknad.
För mig var det oacceptabelt och fel att ta pengar från EU-budgetens viktigaste utgiftsposter, som leder till privata insatser och konkurrenskraftiga kluster av företag som i sin tur attraherar investeringar på sina egna meriter, i företag som är konkurrenskraftiga och som kan växa.
Den svenska regeringen har lagt sig inför detta. Det naturliga vore att om man ska etablera en garantifond, för mer än så är inte den euroepiska investeringsplanen, så ska man ta pengarna från de områden inom budgeten som mest motsvarar det man vill uppnå med investeringsplanen, nämligen investeringar i offentlig infrastruktur. Och då är det strukturfonderna och allra helst jordbruksbudgeten man bör rikta in sig på. Nu har parlamentet sagt nej till att röra forskningen och nu får regeringarna, inklusive den svenska, se till att pengarna kommer från de poster där det inte skadar tillväxt och marknadsekonomiskt drivna investeringar. Man ökar inte Europas konkurrenskraft genom att urholka forskningen.