Interpellation till statsminister Göran Persson
Det är efter det Europeiska rådets möte i Bryssel uppenbart att verkligheten har sprungit om den doktrin som den svenska alliansfriheten har byggt på. Den diskussion som i Bryssel präglade Europeiska rådets förhandlingar om solidaritetsgarantier och ömsesidiga försvarsförpliktelser har saknats i Sverige på grund av att regeringen har valt att blunda för konsekvenserna av de säkerhetspolitiska förändringar som har präglat de senaste tio årens utveckling i Europa. Det gör att Sverige tvingas stå passivt när viktiga frågor om utvecklingen av den europeiska säkerhetspolitiken diskuteras och det riskerar att leda till att vår försvarspolitik formas utifrån en tid som har varit istället utifrån framtidens utmaningar.
Den säkerhetspolitiska strategi som Europeiska rådet antog vid sitt möte i Bryssel tydliggör de krav som måste ställas på medlemsländernas försvar. Det ställs nu tydliga krav på en större förmåga till internationella insatser och en större samverkan för att uppnå en högre europeisk militär kapacitet.
Även om det inte blev möjligt att slutföra arbetet på en ny konstitution för EU har regeringskonferensen tydligt visat de krav som samarbetet inom EU ställer på medlemsländernas solidaritet gentemot varandra. Det är delvis en följd av att de hot som vi i dag står inför är gemensamma och måste mötas gemensamt. Men det är också en konsekvens av att länder i djup samverkan med varandra inte kan blunda för väpnade angrepp och militära hot som riktar sig mot länderna och deras befolkning.
För Sveriges del innebär det som man kommit överens om både i förhandlingarna om den nya konstitutionen och i den beslutade säkerhetsstrategin att vi inte längre kan bortse från att de hot som möter oss är gemensamma med andra. Samtidigt är de hot som möter andra gemensamma även för oss. Även om den framtida konstitutionen hänvisar till att den gemensamma solidariteten skall bygga på en respekt för medlemsländernas säkerhetspolitik, det vill säga bland annat svensk alliansfrihet, skyler det inte över det faktum att solidaritet mellan länder kräver att man kan ingripa till varandras hjälp.
Tanken på att Sverige skulle angripas av terrorgrupper eller av ett lands militära förband, att vi skulle hotas av en annan regim eller att vi på annat sätt inte kunde hävda befolkningens säkerhet, utan att andra länder skulle hjälpa oss är främmande i en union som bygger på integration, öppna gränser och samarbete. Och det samma gäller i den andra riktningen. Sverige har ett ansvar gentemot andra länder.
Oavsett hur det formella kravet på medlemsländerna kommer att formuleras finns det en verklighet som kräver solidaritet när människor dödas och länders suveränitet hotas i en union där Sverige är med. Svensk säkerhets- och försvarspolitik måste kunna leva upp till detta och det måste påverka försvarsberedningens arbete. Allt annat kommer att leda till ett säkerhetspolitiskt underskott och till en försvarspolitik som bortser från de krav som i framtiden kommer att ställas på det svenska försvaret.
För svensk del är det angeläget att föra denna debatt nu istället för att i efterhand tvinga fram en anpassning till det som har gällt i det fördolda. Erfarenheterna av den dubbla bokföring som präglade tiden före Sveriges medlemsansökan och svensk säkerhetspolitik vad gäller relationerna och beroendet till Nato är ur demokratisk synpunkt inte goda.
För Sveriges del har redan nu den säkerhetspolitiska situationen förändrats radikalt till det bättre genom Natos utvidgning till länder på andra sidan Östersjön och genom deras kommande medlemskap i EU. Det är svårt att se varför inte även ett svenskt medlemskap inte på motsvarande sätt skulle ytterligare bidra till säkerheten i vår del av världen.
Det naturliga steget för Sveriges del är att vi åtar oss en ömsesidig försvarsförpliktelse inom ramen för Nato. Det kräver en debatt och ett ledarskap som över partigränserna förankrar ett sådant steg av svensk säkerhetspolitik. Genom ett medlemskap i Nato kan Sverige också få inflytande över den säkerhetsstruktur som i i framtiden kommer att ha en avgörande betydelse för säkerheten och stabiliteten kring Östersjön.
Tidigare syftade den svenska alliansfriheten till neutralitet i krig. Dagens svenska säkerhetspolitik bygger på en militär alliansfrihet utan något uttalat syfte i händelse av krig i vår del av världen. En sådan säkerhetspolitik, som saknar uttalat syfte, riskerar att leda till ett säkerhetspolitiskt underskott.
Det gäller inte minst utformningen av det svenska försvaret. Försvarsberedningen skall under våren utforma grunderna för det försvarsbeslut som skall påverka det svenska försvaret under mycket lång tid. Vi går nu över från ett försvar som fortfarande är präglat av invasionsförsvarets krav till ett insatsförsvars som präglas av att vi gemensamt med andra länder måste kunna möta den nya tidens militära hot och utmaningar. Det är i det perspektivet svårt att se något fall av större militärt hot eller väpnade angrepp som vi inte kommer att möta tillsammans med andra länder inom ramen för en Natoledd operation.
De krav som gäller för framtidens svenska försvar gör det viktigt att försvarsberedningen nu får i uppgift att diskutera svensk säkerhetspolitik i perspektivet av EU´s nya säkerhetsstrategi och den solidaritet som medlemskapet i EU ställer krav på. Den svenska försvarspolitiken måste utformas mot denna bakgrund. Annars är risken att den försvarspolitik som beslutas hösten 2004 kommer att vara otidsenlig om bara några år, på bekostnad av försvarets framtida förmågor.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsministern om regeringen är beredd att ge försvarsberedningen i uppdrag att inför försvarsbeslutet 2004 diskutera frågan om ett svenskt medlemskap i Nato samt de krav som solidariteten mellan medlemsländerna i EU ställer.
Gunnar Hökmark