Vill Göran Persson hellre dra ner försvarsanslagen med 3 miljarder än att leva upp till Sverige löften om ökad förmåga till internationella insatser för fred och säkerhet? Försvarsmaktens underlag till försvarsbeslutet visar att han måste välja mellan två oförenliga budskap han själv har spridit..
Ena dagen är han med och fattar beslut om en europeisk säkerhetsstrategi som kräver mer resurser för försvar och effektiv resursanvändning i EU för att ge den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken trovärdighet. Andra dagen säger han att det är just försvarsanslaget som med tre miljarder ska finansiera fler poliser, oavsett vad försvarsberedningen kommer fram till. Tredje dagen utlovar han på Folkmordskonferensen att den gemensamma internationella förmågan att hindra folkmord måste stärkas.
Försvaret är redan i dag underfinansierat med 5 till 6 miljarder. Drar man utifrån dagens anslagsnivå ner anslagen med ytterligare 3 miljarder blir konsekvenserna stora. Och gör andra europeiska länder som vi kommer det urholka Europas gemensamma förmåga att hindra folkmord och etnisk rensning.
Det är inget nytt, tyvärr. Det var oförmåga som ledde till att Europa stod handlingsförlamat inför den etniska rensningen på Balkan i början på 1990-talet. Och det var bristen på militär förmåga som ledde EU till att i mitten på 1990-talet hellre hoppades att folkmordet i Rwanda inte skulle ske än att gjorde något för att förhindra det.
Fortfarande ser vi att den gemensamma europeiska militära förmågan är otillräcklig för att vi skall kunna ge länder som till exempel Afghanistan, Kongo och Liberia, för att inte nämna Irak, rimliga förutsättningar att utvecklas till samhällen som kan utvecklas. Därmed riskerar vi att de fortsätter att sprida våld och destabiliserar säkerheten för andra och ytterst även för oss.
Som den europeiska säkerhetsstrategin säger: Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Konflikter förstör inte endast infrastruktur, inbegripet social infrastruktur, utan bidrar även till kriminalitet, hindrar investeringar och omöjliggör normal ekonomisk verksamhet. Ett antal länder har fastnat i en cirkel av konflikter, bristande säkerhet och fattigdom.
Det svenska försvaret var under decennier inriktat på att möta en invasion över Östersjön. Det var en imponerande styrka vi åtminstone på papperet kunde ställa upp med. närmare 30 brigader, ett starkt och internationellt erkänt flygvapen och en marin som var unikt utformad för att möta angrepp mot våra kuster.
Nu finns inte detta hot längre. Men andra hot mot har vuxit fram. Både hot som riktar sig mot vårt samhälle och som berör oss gemensamt med andra länder, liksom hoten som drabbar människor längre bort men som ändå berör vår säkerhet. Det innebär att försvaret måste utformas för nya uppgifter.
Det måste vara gripbart och snabbt tillgängligt. Olika angrepp mot det svenska samhället kommer inte ha den förvarning som vi en gång räknade med, bland annat för att de inte kommer vara av samma storlek. Det måste kunna sättas in tillsammans med andra länders förband snabbt och effektivt. Det tog i Rwanda inte mer än 100 dagar att mörda nästan en miljon människor. Det duger inte att kunna komma först efter 101 dagar.
När försvarsmakten nu redovisat sitt underlag till försvarsbeslutet visar det att om man sparare ytterligare tre miljarder, utöver de fem till sex miljarder som redan i dag saknas, så kommer vår internationella insatsförmåga inte öka utan minska.
Nu ligger korten på bordet och de visar att det är det ett val som å ena sidan handlar om en inrikes budgettaktik, där fler poliser ställs mot försvarsanslag, och å andra sidan ett ansvarstagande för Europas gemensamma förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet. Det borde vara ett lätt val. Fler poliser kan vi få utan att urholka vår säkerhet och titta bort när människor lider av krig och elände.
Gunnar Hökmark