Som kunde förväntas domineras kommentarerna om förslaget om en gemensam alliansbudget av de taktiska perspektiven, och om de taktiska konsekvenserna. I den enda dagstidningen riskerar tanken på en gemensam alliansbudget att bryta sönder alliansen, i den andra framställs förslaget om att söka stöd för en annan politik som ett uttryck för vilja att vara aggressiv. Man kan också tänka så här:
I Sverige förs nu en vilsen politik inom i stort sett alla områden. Vänsterpartiets krav och Miljöpartiets roll leder till att ytterligheter destabiliserar konsekvens och kidnappar olika politikområden.
Alliansen har en gemensam budgetpolitik. Den har kommit till uttryck i mer än 10 år och gett Sverige Europas högsta sysselsättning och en ekonomi som går som en Tesla, alternativt en Volvo, även enligt nuvarande finansministern. I Europa är vi genom denna politik en av de mest stabila ekonomierna.
Det är inte orimligt att alliansen presenterar denna gemensamma budgetpolitik och att man gör det i riksdagen som en gemensam reservation. Det är i grunden vad riksdagsarbete handlar om, mer än taktiska kannstöperier och profileringar.
Om alliansen föreslår en gemensam budgetpolitik, som man alltså i grunden har, är det heller inte särskilt chockerande tanke att man röstar på den.
Om den då får en majoritet i riksdagen är det inte en främmande tanke för det demokratiska systemet i vårt land att den genomförs. Den har ju dessutom genomförts med mycket goda resultat under snart 10 år.
Om det inte finns ett stöd i riksdagen för regeringens budgetpolitik är det heller inte konstigt att den inte genomförs.
Faktum är att det udda är när motsatsen gäller. När den politik som har bredast stöd vare sig föreslås, röstas om eller genomförs medan den som inte har det breda stödet genomförs.
I inget av detta ligger att vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna bör eller ska påverka säkerhetspolitik, grundläggande frågor om vårt medlemskap i europeiskt samarbete, flyktingfrågor, ekonomisk politik eller hets mot företagande, för att ta några exempel. Istället handlar det om att den svenska politiken åter ska söka sin förankring i det centrum där det finns ett brett samförstånd om vårt samhälles grundläggande förutsättningar och ideal.
Och förslaget om en gemensam alliansbudget skulle ju kunna diskuteras utifrån den politiska förändring detta skulle innebära, istället för om det påverkar rollspelet på politikens scen.