Corona-viruset kan drabba vem som helst, oavsett position. Det är dock uppenbart att i Donald Trumps fall är det en uppenbar och aktiv nonchalans och någon typ av förnekelse som lett till att han smittats. Det är att inte ta det ansvar som följer på hans ämbete på allvar. Utifrån ett säkerhetsperspektiv är det anmärkningsvärt att inte bara han utan en lång rad medarbetare också är smittade. Det är ett bristande personskydd som presidenten själv är ytterst ansvarig för.
Skadeglädjen och förlöjliganden kommer säkerligen dominera bland många de kommande dagarna. Men det är att inte förstå allvaret i att presidenten för USA, vem det än är, är drabbad av en sjukdom som passiviserar presidentskapet och som präglas av betydande ovisshet när det gäller utgången.
Runt om i världen ser vi en rad olika konflikter och motsättningar som kräver någon form av motkraft eller förståelse för att det finns gränser som inte får överträdas. Andra kan kräva ingripanden för att inte växla upp isolerade från världen i övrigt.
I Europa ser vi riskerna för en ytterligare höjd konfliktnivå, som kanske utvecklas till direkta väpnade aktioner, mellan Turkiet och Grekland. Kring den armeniskt befolkade enklaven Nagorno-Karabach står inte bara Azerbajdzjan och Armenien i en långvarig och nu än en gång upptrappad konflikt utan även Ryssland och Turkiet i en motsättning som har näst intill tusenåriga förödande traditioner. I Syrien pågår ett krig, där även där Ryssland och Turkiet riskerar att komma i direkt militär konflikt liksom de båda riskerar göra i Libyen.
Så har vi Irans aggressioner mot hela Mellan Östern. De förekommer både som terrorism och som ett stöd till krigförande parter i andra länder, från Hizbollah i Libanon till rebeller i Jemen. . Ytterst handlar det om att förändra maktbalansen till shiamuslimsk fördel, vilket är ett uttryck för en månghundraårig maktkamp.
I vår del av världen har vi ett Ryssland där regimen är trängd på hemmaplan och ständigt försöker utvidga sin roll och makt mot omvärlden. Kriget i Ukraina och interventionerna i Belarus påminner oss om att den säkerhetspolitiska balansen nu är under tryck i former som innebär hot mot Sverige och Europa.
De många destruktiva krafterna ser gärna möjligheter i en tid av osäkerhet där USA kan vara mer frånvarande än vad som är bra för säkerhet och stabilitet och ytterst världens demokratier.
Donald Trump har i aktiv handling visat sig vara en dålig president, med en utrikespolitik präglad av opålitlighet och populism men USA och världen behöver likväl en president som kan ta ansvar och som andra måste räkna med.
För Sverige och Europa återstår att visa att vi tar säkerheten på allvar, både genom vår försvarspolitik och genom hur EU utvecklar sin gemensamma förmåga och nu fattar de beslut som bland annat utvecklingen i Belarus och konfliktzonen mellan Turkiet och Grekland kräver.