När en regim förverkar även sin inre legitimitet, legitimiteten bland dess anhängare och makthavare, går fallet fort. Plötsligt är diktaturens kärna lika ensam som alltid men också isolerad från sin maktbas. Det ohämmade våldet som Gadaffi har ägnat sig åt kunde inte försvaras av dem som ändå hörde hemma i det samhälle där våldet exploderade. Även en diktator behöver sitt stöd.
Nu sker allt snabbt i Libyen. Viljan att ta till ohämmat våld är fortfarande ett sätt att bibehålla terror och övertag, men bara under förutsättning att det finns de som anser det motiverbart och försvarbart inom ramen för det som är diktaturens egen logik. Och det som blir försvarbart inom den logiken krymper i takt med att möjligheten ökar för att diktaturen faller. Det finns inte många som vill stå kvar som ansvariga för brutalt mördande när den gamla maktens skydd faller. Desto större risk att det lilla fåtal som inte har något att förlora väljer att låta våldet ta över helt och hållet.
Det folkliga ursinne som nu möter Gadaffi är en påminnelse om hur fel alla de hade som trodde eller hävdade att diktaturen var ett arabiskt eller muslimskt fenomen. Araber och muslimer tycker lika illa om att bli förtryckta som alla andra. Det är bara den revolutionsyra vänstern som under årens lopp har kunnat finna högre syften med dessa diktaturer som en gång bars fram av en annan revolution. Och för Europa och den demokratiska världen i övrigt är detta en påminnelse om att den demokrati vi vill försvara måste vi försvara även där den hotas eller förtrycks.
Den massiva kritik som regionens enda demokrati möter för sina faktiska eller påstådda tillkortakommanden saknar proportionalitet med den ljumhet som kontakterna med arabvärldens despoter har präglats av. I skenet av pragmatism har man valt att tiga istället för att ge stöd till dem som drabbats. Och i den allmänna debatten har kritiken mot Israel ibland fått karaktären av att drabba en diktatur som hotar andra. Det har bidragit till att ge legitimitet åt de värsta förtryckarna. Det som Israel försvarar sig emot är samma regimer som folken nu vänder sig emot. Vi får aldrig se mellan fingrarna med vare sig förtryck av demokrati eller hot mot demokrati.
Bloggar: Carl Bildt, Per Ankersjö samt Bildt igen.