SvD Ledare, publicerad den 17 mars 2024
Likväl beskrivs ofta de stora händelserna som nästintill oförklarliga naturfenomen. Begrepp som ”Berlinmurens fall” visar hur vi tenderar att utesluta det som var före för att endast tala om resultatet.
Berlinmuren föll inte av sig själv. Den revs av en vilja som utvecklades av människor i årtionden, som på båda sidor av järnridån krävde frihet i stället för förtryck. Det var ingen självklarhet. Det var i strid med dem som ansåg att kraven på frihet var orealistiska, destabiliserande eller uttryck för det kalla krigets ”korstågsanda”.
nte heller de baltiska länderna ”blev” fria, utan de vann sin frihet genom modig kamp. Det fanns ett före, även i vårt land. Det fanns de som stödde balterna, och de som förnekade att Baltikum var ockuperat och påstod att kraven på frihet var ”extremmoderata”.
När vi nu blivit medlemmar i Nato är det viktigt att det fanns ett före, som vi bör lära oss av när vi nu utformar en ansvarsfull säkerhetspolitik,.
Vi ”blev” inte medlemmar, utan vi ansökte om medlemskap på grund av dem som ville det.
Därför växte stödet för Nato. Från bråken under 1950-talet, över 1980-talets socialdemokratiska krav på ensidig nedrustning i Västeuropa, till att samtliga borgerliga partier stödde ett Nato-medlemskap.
Den ena sidan sökte ett brett samförstånd, men möttes av fördömanden från andra sidan. Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet gick 2010 till val på att all amerikansk trupp skulle bort från Europa och Asien. Detta utan ett ord – två år efter invasionen av Georgien – om att motsvarande borde gälla ryska trupper.
När Sverigedemokraterna i december 2020 valde att stödja en svensk Nato-option var det till slut bara de rödgröna partierna som sa nej.
När kriget kom den 24 februari 2022 stod de fortfarande fast vid det. Redan en svensk diskussion skulle vara destabiliserande, menade man. Det var först när Ulf Kristersson klargjorde att han som ledare för en ny regering skulle ansöka om medlemskap som det blev en politisk fråga på riktigt.
Socialdemokraterna fördömde Kristerssons besked som säkerhetspolitiskt farligt, påstod att det kunde störa valkampanjen och hotade att använda grundlagen för att stoppa ett beslut.
Men det tvingade alla partier att förhålla sig till Nato-frågan. Oppositionen pressade S-regeringen att backa i varje steg fram till ansökan om medlemskap. Höjda försvarsanslag. Vapen till Ukraina. Och till slut en gemensam säkerhetspolitisk analys.
Det långa motståndet mot Nato har för Sverige haft ett allvarligt efter. Vi stod sårbara under två års tid, när illusionen om allianslösheten hade krossats av verkligheten. Vi blev beroende av andras stöd och godtycke. Så lättvindigt får svensk säkerhetspolitik aldrig mer bedrivas.
Nu har vi ett före att lära oss av, och ett efter framför oss. Det bör präglas av att vi ska vara en trovärdig och stark Nato-medlem som bidrar till den gemensamma säkerheten.
Det kräver att vi står fast gentemot dem som hotar oss och våra allierade. I stället för att vackla inför populism eller kompromissa med dem som är emot medlemskapet måste Sverige stå för konsekvens och gemensam styrka.
Gunnar Hökmark