Sorgen och tragedin förenas med vreden mot dem som mördar i hat och hävdar att det är i religionens namn. De manifesterar bara sitt eget förakt för människolivet och mot varje gud som håller det högt. De gör fegheten och mördandet till en spegelbild av dem själva.
Än en gång har hundratals och åter hundratals människor drabbats av sorgen och tragedin att ha förlorat nära och kära. Sina vänner och sina barn. Och vårt öppna samhälle riskerar varje gång det händer förlora något av sin öppenhet och sin samhälleliga gemenskap.Den risken ökar för varje terrordåd och det är varje terrordåds syfte.
Men den ökar än mer om vi om och om igen låter oss överraskas i tron att det inte kunde hända här, och inte kunde hända oss. Nu är det våra gemensamma ansträngningar och vårt fokus på att hindra nya dåd och bekämpa dem som är ansvariga, som är avgörande för vår öppenhet och gemenskap, inte den gemensamma sorgen efteråt. Men vår samhällsgemenskap handlar också om en samlande trovärdighet i synen på vad vi har att bekämpa.
Det finns en gemensam fiende som är konkret och som medvetet planerar dåden som river sönder människors liv. Det är den fienden som vårt samhälle måste stå upp emot, både i solidaritet och mod men framförallt i insatser och agerande som vi alla kan ha förtroende för.
När vi gör hotet till något diffust och främmande medverkar vi till att framställa mördandet som ett slumpmässigt dåd när det inträffar. Då förtränger vi att det är en konsekvens av att några få planerade och agerade för att döda så många som möjligt. Vidmakthåller föreställningen att det bara hände på grund av att vårt samhälle ser ut som det ser ut, och att det egentligen inte finns någon som är skyldig, utan att alla har skuld.
Det leder till att vi hamnar i en karusell av tro att det kan vara vem som helst som utför dådet. Att det är de så kallade dom som utfört det, där alla dom är skyldiga. Det är just den motsättningen och just den föreställningen som terroristerna vill uppnå. Att de företräder dom och att vi alla vänder oss mot dom just därför.
Men det skamliga dödandet beror inte på segregation, utanförskap eller främlingskap. Lika lite beror det på religiös tro eller på en grupp av människor som har kommit från någon annanstans. Dödandet beror på dem som låter hatet kanaliseras till ett förakt för andra människors liv, och som omsätts i aktiv handling.
Det finns alltid de som är skyldiga och som måste straffas. Förövare som måste förhindras att begå dåden genom att de får ta ansvaret för de brott som de har begått tidigare, och genom att vi klargör att vi inte accepterar den brottslighet som planeringen och hyllningarna till dödandet innebär.
Vi måste även bekämpa de fickor av hat och religiös inåtvändhet som är oförenliga med vårt samhälles lagar och regler och som inte respekterar någon tolerans, vare sig av religiösa eller av kulturella skäl.
De som vill förklara terrorismen med sociala skäl, gör alla i socialt utsatta grupper till misstänkta samtidigt som vi försummar att angripa dem som planerar och utför.
Hemvändande terrorister eller personer som lever i terrorism och våldsbejakande miljö har inget annat att skylla på än sina egna beslut. De ska inte ursäktas på andra oskyldiga människors bekostnad. De ska straffas när de begår brott, de ska straffas om de genom understöd till terrorism bär ett eget ansvar och de ska straffas om de deltagit i mördande någon annanstans.
Det finns ingen social situation som ger alibi för att mörda barn och vuxna. Är de som är skyldiga inte medborgare i Sverige ska de självfallet utvisas. Det är så vi kan bidra till att stärka samhällets gemenskap och vår gemensamma trygghet. Genom att vi vet att vi gör vad vi kan innan, inte att vi gör utspel efteråt. Genom att vi angriper dem som är skyldiga i stället för att skylla på en situation som gör oskyldiga till misstänkt medskyldiga bara för att de lever i samma situation.
Rättsstaten kan bara försvara sig genom att agera som rättsstat.