Många journalister och kommentatorer har tävlat om hur lite det amerikanska presidentbesöket betydde för Obama och för USA, att det mest hade inrikespolitisk betydelse eller kanske inte alls och hur lite som kom ut ur det och att det nog mest var en slump att det blev av. De har fel.
Besöket var ett uttryck för att vår del av Europa har blivit viktigare för USA samtidigt som de amerikanska relationerna med Ryssland har försämrats kraftigt.
Det har i sin tur att göra med hur regimen Putin agerar mot sina grannländer och hur den undergräver demokratin i Ryssland. Putin har under en längre tid utpekat krav på frihet och demokrati som ett uttryck för att andra länder hotar det ryska samhällets stabilitet. Därför fördömer han utländska influenser, förhindrar think tanks och internationella organisationer att verka som i ett öppet samhälle och tillåter hets mot homosexuella.
Hållningen i Syrienfrågan säger något både om ryska ambitioner i världen men också om en allt hårdare syn på utrikes- och säkerhetspolitik. Bara det faktum att Putin under förtäckta former hotar med att angripa amerikanska fartyg som slår till mot Assadregimens installationer är ett uttryck för hur konfliktnivån nu har stigit.
I ett Europa där Storbritannien har kommit att bli svagare och i en allt mer fördjupad ”soul search” kring sin identitet som medlem i EU och som transatlantisk partner till USA, där Tyskland som Europas ekonomiskt starkaste och politiskt mest betydelsefulla nation väljer att se bort från världen utanför EU, där Frankrike sitter fast i en protektionistisk agenda, där länder som Spanien och Italien är ockuperade av sin ekonomiska och politiska kris blir Östersjöområdet med stabila och framgångsrika öppna ekonomier en viktig del av västvärlden.
Ser vi till hela Östersjöområdet, det vill säga Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Sverige, och Norge som också är en del av denna miljö, har vi en av världens mest konkurrenskraftiga ekonomier.
Norden tillsammans med de baltiska länderna har en befolkning på drygt 30 miljoner människor varav nästan 25 miljoner av dessa lever i några av världens rikaste länder. De baltiska länderna har en snabb tillväxt, efter att ha hanterat den ekonomiska krisens utmaningar. Norden och de baltiska staterna är en av de ekonomiskt mest integrerade delarna av EU. Inget av våra länder är G20 länder men vår region skulle tillsammans vara en inflytelserik partner där.
När Ryssland blir en allt mer aggressiv aktör mot sin omvärld och när Mellersta Östern innehåller en lång rad svåra konflikter blir Europa viktigare i den amerikanska säkerhetspolitikens perspektiv. Kanske inte för att vi är så väldigt stora men för att vi nu lever i en värld där även USA måste söka många allierade för olika utmaningar och därför att det finns gemensamma värderingar om fria ekonomier, fri handel och öppna samhällen.
Och hur illa svenska socialdemokrater och vänsterpolitiker än tycker det är har Sverige och Norden blivit ett märke för marknadsekonomi, frihetliga värderingar, stöd mot diktaturer och en konsekvent hållning mot Rysslands urholkning av demokratiska värden.
Vill vi se en världsordning som präglas av stabilitet och en förmåga att även med militärt våld hindra diktaturers grymheter och krig behövs USA men USA behöver fler länder än sig självt som stöd för en världsordning som möter klimatfrågans utmaningar, som genom fri handel utvecklar länders samarbete och som kan dra en gräns mot diktaturers hot mot demokratin. Det var ingen slump att Obama besökte Sverige och samarbetet mellan vår del av Europa och USA är avgörande för det transatlantiska samarbete både Europa och USA behöver.
Gunnar Hökmark