Ett skäl till att regeringen Löfven har svårt att få fram fler jobb och minska arbetslösheten är att statsministern tror att det är statsråden själva som ska fixa fram jobben.
Ylva Johansson ska fixa etableringar, inte genom en ny politik som ger fler företag utan genom att, helt enkelt, fixa fler etableringar.
Mikael Damberg ska fixa fler enkla jobb tillsammans med näringslivet, sannolikt inte tillsammans med LO eftersom LO är emot fler enkla jobb. Men vare sig Damberg eller Näringslivet fixar fram vare sig enkla eller mindre enkla jobb. Det görs genom att företag växer, vilket det inte finns någon ny politik för, genom fler företag, vilket det inte finns någon ny politik för och genom att det blir lättare att anställa nya löntagare och fler personer, vilket det heller inte finns någon ny politik för.
Även Karolina Skog ska fixa fram jobb, nämligen gröna beredskapsjobb, vilket är en diffus arbetsbeskrivning och diffus jobbpolitik. Får hon bara en budget för att anställa fler människor kan det säkert göras, men om det är jobb som saknar efterfrågan blir det just beredskapsjobb tillsammans med de 5000 beredskapsjobb som Löfven första maj tänkte skaffa fram i offentlig tjänst fram till 2020. De skulle kopiera och scanna.
Möjligtvis ska de gröna beredskapsjobben konkurrera ut existerande jobb inom skogsvård, trädgårdsnäring och naturskydd. Eller så ska de hindra de statliga beredskapsjobben att kopiera så mycket papper. Men det handlar uppenbarligen om jobb som saknar efterfrågan i dag liksom de saknar utrymme i statens budget för att bli finansierade.
Stefan Löfvens fokus på jobb är fel och bygger på tron att statsråd fixar fram dem. Men jobb skapas genom företagande och efterfrågan. I en växande ekonomi med nya företag som vill och vågar anställa blir jobben fler. Om utbildning och skola fungerar blir det fler som har de kunskaper som krävs för att ta de jobb som efterfrågas. Om bidragspolitik och skattepolitik samverkar så att fler vill komma ut på arbetsmarknaden och prioritera jobb framför bidrag blir det fler jobb som växer fram när behov möter efterfrågan. Men inget av detta framstod som en uppgift för den ombildade regeringen. Den bygger vidare på regleringar, skattehöjningar, en arbetsrätt som hindrar nya anställningar och en bostadspolitik som i 50 år har gett bostadsbrist.
Så vad var det som hände idag? Jo, Stefan Löfven inser att det behövs en Europaminister. Det innebär att intresset för världen hitom kampanjen för en plats i säkerhetsrådet nu ökar. Det är bra. Samtidigt blir det tydligare att Margot Wallström är en utrikesminister för de frågor som är bortom Europa och våra viktigaste utrikespolitiska utmaningar. Hon får ta ansvaret för den värld som Olof Palme såg medan Ann Linde får ansvaret för den värld som Ingvar Carlsson tvingades inse är vår omvärld. I och med att hon även får handelsfrågor förskjuts maktbalansen inom UD ytterligare till den mer konkreta verkligheten. Margot Wallström får en svagare roll i den regering som nu träder fram.
Om Stefan Löfven insåg att det behövdes en politik för Europa avvecklade han den mer diffusa inriktningen på framtiden. Någon framtidsminister finns inte. Befattningen återbesätts inte.
Peter Eriksson blir ny bostadsminister, och som det heter digitaliseringsminister. Det är två rätt skilda områden. Bostäder behöver en fungerande marknad och det återstår att ses om Eriksson har noterat att han och andra lätt fick bostäder i det hyresavreglerade Bryssel, liksom Margot Wallström en gång, men att det nu blir svårare för honom liksom för Margot Wallström en gång. En idé är att lära sig något av detta men det står i strid med fundamenten i både socialdemokratisk och miljöpartistisk bostadspolitik. Dock ska sägas att Peter Eriksson är en av de Miljöpartister som har förankring i verklighet och inte bara i aktivism. Han var ett för Mp bra språkrör och har i Europaparlamentet varit en klok och vettig kollega.
Kanske kan han bryta upp från decenniers av misslyckad bostadspolitik. Däremot är det inte han som kommer att leda digitaliseringen. Det är en titel som säger mer om Löfvens medvetenhet om att vi nu lever i en digitaliserad ekonomi med en informationsteknologi som formats av digitalisering. Digitaliseringen är ett faktum och det som nu krävs är åtgärder som gör det möjligt för svenska företag att stå i spetsen för den digitala utvecklingen. Det är nog bra om han fokuserar på att bryta upp den gamla bostadspolitikens hindrande strukturer.
En förändrad maktbalans i regeringen på Margot Wallströms bekostnad. En skickligare miljöpartist som bostadsminister, dock med samma svårighet att förstå vad Kaplan gjorde för fel som Kaplan uppvisade. En handelsminister som verkar inom EU och utrikesdepartementets perspektiv. Och en framtid som får bestämmas av politik och inte av spådomar. En vice statsminister som fortfarande inte är vice men, som hon säger, har en bra titel att ha med sig.
Det är snarare en rättning av några av Löfvens tidigare misstag vid sin första regeringsbildning än en regering med nystart. Framförallt ingen ny agenda eller ny politik. Den är politiskt och parlamentariskt svag och bör av oppositionen tvingas föra en politik mot centrum för att inte Sveriges problem ska bli större än de redan är.