Natos toppmöte i fredags och i lördags ägde rum i Warszawa. Det finns en mycket enkelt förklaring till detta. Polen är sedan 1990 ett fritt land med sin egen demokrati och en suveränitet som man vill värna. Före 1990 var man ett ockuperat land, med kommunistiskt styre under Moskvas kontroll. Dagens Moskva vill återvinna denna kontroll, liksom man vill återvinna den över de baltiska staterna och den långa rad av länder som en gång låg bakom järnridån.
Man gör det på en lång rad olika sätt. Krigen i Georgien och Ukraina är exempel på att man inte väjer för öppet militärt våld. Ockupationen och annekteringen av Krim är ett uttryck för att man med de medel man förfogar över vill ändra Europas gränser och ser våldet som ett av de medel man har rätt till. Hoten mot Polen om kärnvapen, liksom mot ett antal nordiska länder är tillsammans med desinformation, destabiliseringspolitik, energipolitik, omfattande upprustning och storskaliga invasionsövningar som vi inte sett någonstans sedan det kalla krigets slut är delar av allt detta.
Det är därför Polen är med i Nato. Och det är på grund av de många olika hoten från Ryssland men också viljan att värna den egna suveräniteten som Polen är med i Nato. Det finns ingen offensiv vilja i detta, bara den defensiva att ha starkast möjliga försvar och en säkerhet för den egna nationen. Motsvarande gäller våra grannländer Estland, Lettland och Litauen. De är medlemmar för att värna sin suveränitet och säkerhet.
Den upprustning som präglat Ryssland de senaste 15 åren har inte varit dold utan öppen. För min del har den lett till att jag upprepade gånger har varnat för den och för de ambitioner som den är ett uttryck för. Den handlar inte om de hot som präglade det kalla kriget med storskaliga invasionshot för att besätta Sverige men det handlar självfallet om hot som riktar sig mot enskilda länder och deras suveränitet. De hoten handlar om militärt våld, militär övermakt, politisk påverkan, ekonomiskt inflytande, energipolitiskt beroende, dold krigföring, cyberattacker och dolda operationer över länders gränser.
Till skillnad från det kalla kriget finns det i dag inte en given balans som präglade balansen mellan Öst och Väst. Utan kombinationen av Nato och EU skulle de baltiska staterna riskera att vara ryska lydriken eller i samma relation som Hongkong till Kina. Militärt hade de ensamma inte haft något att sätta emot och ekonomiskt och politiskt hade de varit utsatta för den ryska regimens samlade förmåga till ekonomisk krigföring, politisk destabilisering, desinformation, propaganda och förvrängda hotbilder gentemot den rysktalande befolkningen.
Polen hade på motsvarande sätt varit utsatt för Moskvas påtryckningar och hot. De hot som idag förs fram hade i större utsträckning påverkat den faktiska ryska politiken om inte Polen varit en del av EU och av Nato. Ukraina är ett parallellt exempel på detta. Moskva föredrar regimer som lyder och följer på bekostnad av rättsstat och demokrati. Putinregimen föredrar korrumperade och maktfullkomliga regimer som dansar efter den egna korrumperade och maktfullkomliga regimens pipa. Rättsstat, demokrati, marknadsekonomi och frihet är hinder för maktfullkomlig maktutövning.
Nato kommer nu stärka sin närvaro i de baltiska staterna och i Polen. Det handlar om i sammanhanget mycket små förstärkningar, sett mot den upprustning som präglat Ryssland vad gäller antal, nya förband och nya vapensystem. Men de bidrar till en tröskel. Det försvårar för militära hot, militärt agerande och hot om väpnade ”repressalier” om man gör något som strider mot Moskvas syn på rättfärdighet och ytterst mot väpnade anfall, i stor eller liten utsträckning. Det finns ingen offensiv i denna utplacering. Den är ett svar på en mångfaldigt större övningsverksamhets och truppuppbyggnad. Det enda offensiva i detta är att man stärker sin defensiva förmåga mot ryskt offensivt agerande.
I den svenska Nato-debatten finns tre avgörande oklarheter bland motståndarna.
Den första handlar om att de på fullt allvar menar att Sverige skulle bli osäkrare om vi var med i Nato. Enligt den analysen skulle Danmark, Norge, Estland, Lettland och Litauen liksom Polen vara osäkrare i dag än om de stått utanför Nato.
Den andra är att de på fullt allvar menar att fria staters förmåga att försvara sin frihet är provokativ. Det är Moskvas propaganda. Men hur kan förmågan att försvara rättsstat, frihet, demokrati och öppet samhälle vara provokativ? Och hur kan fria nationers val av säkerhet brista i legitimitet så mycket att de svenska Nato-motståndarna på fullt allvar menar att förmågan att försvara sig är en utmaning av Ryssland?
För om det är sant, att förmågan att försvara sig är en provokation, så är det viktigt för fria länder att kunna försvara sig eftersom det uppenbarligen finns ett hot som provoceras av den försvarsförmåga man ogillar att se. Den enda provokation som nu görs är ju att man gör det svårare för Moskva att hota om väpnade angrepp. De svenska Nato-motståndarna går i praktiken Putins ärenden när de värnar om att Moskva ska kunna ha ett utrymme för att hota och för att använda väpnat våld mot sina grannar.
Den tredje handlar om en fundamental och avgörande syn på demokrati och frihet. När Putinförståarna säger att de förstår Putins oro för att grannländerna får ett starkare försvar och därmed ger legitimitet åt den ryska regimens anspråk på kontroll, inflytande eller påverkansmöjligheter gentemot sina grannländer så saknar de förståelse för fria staters rätt. Det är inte Nato som har utvidgat utan det är enskilda länder som ansökt om att få bli en del av det skydd som Nato innebär. Och Nato-motståndarna beklagar detta och ser det som en provokation mot det ryska systemet.
Det innebär att de ser det som legitimt att regimen Putin kan påverka, destabilisera och hota för att därmed påverka sina grannländer till en annan politisk inriktning. Det är ett stöd för det undergrävande av demokratin och rättsstaten som skett under Putin och som saknar motstycke i något annat europeiskt land oavsett de debatter som förs om enskilda länder. Korruptionen och den öppna maktfullkomligheten förenad med manipulation av media, demokrati, yttrandefrihet och ekonomisk frihet har lagt gruden för ett Ryssland som är ofritt, nationalistiskt, uppmuntrar hot mot omvärldens influenser och mot olika gruppers livsstilar eller etniska härkomst är en antites till den demokrati Europa och varje enskilt land behöver försvara.
Det allra mest slående med Putinförståarna är att de faktiskt vill förstå , acceptera och stundtals och förlåta Putinregimen för dess underminering av demokrati och frihet, i Ryssland liksom i det Europa man riktar sig emot. De menar att vi måste förstå att suveränitet, demokrati och rättsstat måste få ge vika för Moskvas maktanspråk och för Putins förtryck av det egna samhället.
Det svenska Nato- motståndet vilar på många olika grunder. Men i de delar man accepterar den ryska regimens problembild är man inne på en farlig väg som riktar sig mot demokrati och rättsstat. Vår egen, våra grannländers och Rysslands.