Rasismens kollektivistiska schabloner bekämpas bäst genom att vi återupplivar det faktum att varje individ är förmer än den schablon som andra vill sätta på oss. För att skapa gränser, mot oss eller andra eller för vad vi själva ska våga sträva efter.
Därför bekämpar vi inte rasism och andra motsättningar i vårt samhälle genom att skapar nya kollektivistiska schabloner som överordnas individens frihet, rätt, kapacitet och vilja.
Och vi har en lång rad olika kollektiva identiteter med oss. Män, kvinnor, infödda svenskar, invandrade, utlänningar, Norrköpingsbor, Linköpingsbor, Östgötar, Skåningar, heterosexuella, homosexuella, olika hudfärg, kristna, judar, muslimer och buddister. Eller; arbetare, företagare, proletärer, kapitalister, poliser, militärer, läkare, städare, forskare eller lastbilsförare. En del har vi valt, en del är vi oavsett vad vi vill och andra kan vi frigöra oss ifrån.
En del är vad andra vill klistra på oss, ibland på grund av hat eller rädsla, ibland på grund av en tanke om lojalitet som innebär att alla som har en viss kollektiv identitet måste hänga samman mot alla andra. Gör man inte det är man en förrädare, eller utbrytare eller som vi i sommarens debatt har hört en duktig flicka som skymmer de sanna strukturerna.
Likväl växer det nu fram en ny kollektivistisk schablonering av människor.
Det finns de som hävdar att heterosexuella medelålders män är ett hot mot vårt samhälle medan lösningen på allt är att kvinnor bestämmer. De skiljer sig i princip inte från dem som hävdar att det bara i arbetarklassen finns en social medkänsla. Det finns också de som hävdar att invandrare är onda, eller i alla fall ohederliga mer än andra samtidigt som det finns de som menar att det bara om man är invandrad som man kan förstå vårt samhälle.
Eller dem som säger att klasskampen är överordnad alla andra motsättningar. Och att de som bryter sig ut ur klassen är klassförrädare som inte ser samhällets egentliga struktur och sviker kampen för sin egen nyttas skull.
Det finns många som vill företräda alla andra i det kollektiv de vill råda över och som kräver obrottslig lojalitet mot den schablonisering de skapar. De skapar i själva verket bara nya motsättningar och hinder.
Sanningen är att alla dessa kollektiva schabloniseringar skymmer det faktum att det är i individens förhoppningar och förmåga vårt samhälles möjlighet till förändring ligger. Vårt samhälles ofullkomligheter sitter i enskilda människors egna uppfattningar och sinnen och i det faktum att vi som människor är ofullkomliga. Just därför kan vi alla göra något åt de problem och tillkortakommanden som finns. Allra kortaste vägen till det är att se var och en som den individ vi alla är. Det gäller när vi ser på oss själva och det ansvar vi har och det gäller när vi ser på andra.
Det är dags att vi slutar bekämpa rasism genom att bygga upp andra kollektivistiska schabloner som i själva verket är en spegelbild av den kollektiva schablonisering som är rasismens utgångspunkt. Vi är alla var och en något mer än alla de kollektiva gemenskaper vi har med andra. Nämligen den enda person i världen som är jag.
Gunnar Hökmark