Reaktionerna bland socialdemokratins företrädare och närstående efter decemberöverenskommelsens avslut är på många sätt talande.
En del av ilskan beror på att S nu inte får föra den politik man vill utan istället måste vinna stöd för den i riksdagen. Det är just den socialdemokratiska den inställning som av många ansågs vara risken och faran med överenskommelsen, att den skulle utnyttjas för att föra en vänsterpolitik bortom riksdagsmajoritetens stöd. Politisk makt i en demokrati får aldrig handla om tron att den är ens egen. Ingen har ett fritt mandat och ingen kan heller överlämna det till någon annan. Den politiska makten tillhör väljarna och ges de valda för att uttrycka folkmajoritetens vilja och för att hålla sig inom dess ramar.
Ilskan över att inte få hantera makten som man själv vill ger en bild av en socialdemokrati som inte förstår det förtroende de gavs och som demokratin handlar om. Det är en svårförståelig ilska, som ytterst skadar socialdemokratins egen förståelse för den politiska maktens ansvar, att de trodde att makten var deras egen, att den var för deras skull och för deras fria utnyttjande. Därför slänger man nu skällsord för att man inte fick ha den för sig själv.
Bland ledarskribenter och andra gråts krokodiltårar för att man menar att vi lever i en tid då det behövs stabilitet och ledarskap, vilket de menar nu när regeringen måste förankra sin politik i riksdagen motverkas. Det är en märklig bild av demokratins villkor och konsekvens.
Oavsett det återstår det att se hur Stefan Löfven kan leva upp till kraven på stabilitet och ledarskap. Problemet är att trots decemberöverenskommelsens gynnsamma förutsättningar har han och den rödgröna regeringen inte stått för någotdera.
Det är svårt att i diskussionerna om förändrad budgetlagstiftning, rivna vallöften, utredningar om Bromma, avveckling av kärnkraften, virrigheten och löftesbrotten om klimatpolitiken, osäkerheten för näringslivet, förbifart Stockholm, erkännandet av Palestina och hanteringen av Saudiarabienfrågan samt löftesbrotten om skattepolitiken finna stabilitet.
Och när det gäller ledarskap har vare sig han själv eller vice statsministern Åsa Romson stått för något ledarskap. Inte ens bland de trognaste ledarkommentatorerna hyllas den rödgröna regeringen för sitt ledarskap.
Snarare har temat handlat om statsministerns och den vice statsministerns oförmåga till beslut, brist på ledarskap när det gäller flyktingfrågorna, populistiska utfall mot privata företag som använder sig av det offentligas tariffer, oviljan att ta ansvar, jämförelserna med Auschwitz och Medelhavets tragedier, frånvaron av en politik för breda majoriteter till förmån för en vänsteragenda. Ett rekordstort antal prickningar i KU tyder på ett betydande ledarskapsproblem. Det finns vad gäller denna regering, med eller utan decemberöverenskommelsen,än så länge inget ledarskap att förlora men kanske något att nu bygga upp, förutsatt att det kan göras genom att förankra politik i riksdagen.
Många statsvetare som fastnat i sitt eget tyckande har liksom många krönikörer, analytiker och kommentatorer satt sig fast i tron att kaos är det självklara efter överenskommelsens upphörande.
Det är i första hand upp till Stefan Löfven. Så länge han är statsminister är det han som har ansvaret. Det var han som sa att han hade stöd för en budget, det var han som la grundlagens procedurer på is när han utlovade ett extraval långt innan han fick lov att utlysa det och det är han som har ansvarat för att denna regerings politik har sökt sig ut mot vänster och bort från den långsiktiga stabiliteten.
När statsvetare förvandlar sig själva till kommentatorer av dagspolitiken verkar de glömma att det finns en grundlag som säger hur landet ska styras och som är till för att hantera olika situationer. Den gemensamma nämnaren för det som grundlagen säger är att det måste finnas ett stöd i riksdagen för den politik som förs. En regering behöver kunna föra en politik som kan få sitt mandat i parlamentet. Där ligger demokratins stabilitet och ledarskap.
Det är inte konstigare än att en regering – och den kan vara av olika sammansättning men bör sannolikt inte vara uppbunden som den nuvarande till ett parti som saknar förmåga till realism och ansvarstagande – måste få igenom sina förslag i riksdagen. Och i den riksdag Sverige har finns det inget som säger att politiska partier inte får rösta för det som de tror är bäst för landet när olika alternativ ställs mot varandra.
Det som socialdemokraternas företrädare, deras ledarskribenter och det som kommentatorer och statsvetare nu tycks tro är att det är en radikal, och nästintill illegitim och ansvarslös tanke, att en regering måste finna stöd i parlamentet. Så är det inte. Det är i själva verket grunden för demokratin liksom för stabilitet och för ledarskap.
Statsvetarna åtminstone skulle kunna bläddra upp grundlagen eller se sig om i världen där regeringar lägger förslag, förhandlar och där parlament fattar beslut. Det är ingen ovanlig företeelse i den demokratiska världen.
Socialdemokraterna bör för sin egen skull inse att man vare sig är majoritet, har en särskild rätt till makten eller har rätt att förfoga över den på egna villkor. Vill man inte att Sverigedemokrater eller Vänsterpartister ska föra politiken bortom det öppna samhällets gränser får man föra en politik som vinner stöd inom det öppna samhällets ramar. Svårare än så är det inte, ej heller enklare.