Domen mot Pussy Riots säger tyvärralltför mycket om demokratin och rättsstaten i Ryssland. Men den säger samtidigt mycket om hur regimen Putin känner sig mer och mer utsatt för ett växande folkligt missnöje och vikande legitimitet. Då blir även i Putins machovärld tre sjungande flickor ett hot.
Det är självfallet den regimkritik som Pussy Riots fört fram som lett till reaktionerna och till maktens rädsla, inte vad ryskortodoxa troende kan uppfatta som hädelse när gruppen förde fram sin kritik i Moskvakatedralen. Att den ryskortodoxa kyrkan är ett demokratiskt problem som en del av maktens kontrollapparat och inte ett värn för demokratin är i sig ett problem. Men utan en vilja från högsta ort att klämma åt tre unga kvinnor för deras texter skulle vi likväl inte fått se ett åtal av detta slag.
Åtalet och domen mot Pussy Riots är istället en konsekvens av något annat, nämligen Putinregimens rädsla för politiskt motstånd, öppen debatt och fria media. Det är rädslan som talar när censuren dras åt. Och sett i det perspektivet är Pussy Riots-åtalet tyvärr inge ett enskilt fall i det ryska samhällets pågående förfall.
Åtalet, rättsprocessen, fängslandet, tortyren och dödsmisshandeln av skattejuristen Sergej Magnitskij visar på maktens rädsla för att dess korruption och förskingring ska avslöjas. Och den fortsatta rättsprocessen mot familjen avslöjar att maktmissbruket inte handlar om enskilda människors kriminalitet, utan att det är en central del i regimens maktutövning.
De extremt höjda böterna för demonstrationer, polisbrutaliteten mot demonstranter och fängslandet av bloggare och demonstrationsledare liksom politiska partiers företrädare är en del av Putins maktutövning för att bevara den egna makten.
Mordet på Anna Politovskaja, en undersökande samhällsjournalist som granskade makten är ett annat exempel. Ytterligare ett är fängslandet och de ständigt nya åtalen mot Michail Chodorkovsky. Makten använder rättsväsendet för sina egna syften, inte för rättens. En regim som kände demokratisk och moralisk legitimitet skulle inte agera så.
Istället ser vi i Putinregimen en politisk ledning av Ryssland som är så involverad i korruption, profiterande på statliga och privata företag med den politiska makten som bas, maktmissbruk och egna intressen att man är rädd för demonstrationer, artiklar, sångtexter och sociala media som sprider en sanning de inte längre kan kontrollera. Vladimir Putin är rädd för folket och rädd för allt som kan ge en bild av hur makten kan avslöjas.
Rädda ledare är farliga. Ju räddare de blir desto mer anser de sig ha rätt att missbruka makten. Och ju mer de missbrukar makten desto räddare blir de för att avslöjas. Desto räddare blir de för alla dem som fäster ögonen på maktmissbruket och korruptionen. Desto brutalare blir de och desto mer kommer de brutalt använda statens maktapparat för sina egna syften. Vi har sett det förut i regim efter regim som till slut har fallit. Det är något som händer när man förlorar legitimitet inför alla dem som betraktar en.
Inför utlandets observatörer och media. Därför stänger regimen Putin systematiskt ner oberoende organisationer för mänskliga fri- och rättigheter som är en del av internationella nätverk. Och det blir värre när man till slut förlorar legitimiteten inför de andra inom den maktapparat man behöver. När de närmaste befattningshavarna vet att ledningen styr för att berika sig själv eller för att på annat sätt värna sina egna intressen. När allt fler inser att makten, demokratisk eller inte, inte används för det man anser vara folkets och landets bästa utan för en liten klicks egna syften. Där har Ryssland under Putin hamnat.
Därför domen i dag mot Pussy Riots. Men därför också alla gjorda och framtida aktioner mot oliktänkande, mot kritiker och mot media som vill föra fram sin bild. Putin är rädd därför att den bild som alla dessa och andra för fram är alldeles för sann och känns igen av alldeles för många. Ryssland är inne på en väg som gör landet farligare för sina egna medborgare och för sina grannar. Putin har makt men han är rädd för att förlora den. Allt detta ställer krav på europeisk politik, från Sverige och från EU.
Vi måste vara medvetna om riskerna för att Ryssland blir ett större hot, inte i den gamla sovjetiska formen men i den nya ryska och aggressiva formen, och vi måste vara medvetna om att handel och kommersiella förbindelser allt mer kommer att utsättas för godtycklig maktutövning, på samma sätt som landets medborgare drabbas.
Men än är Ryssland inte förlorat. Det vi nu ser är att det ryska samhället är mycket mer än en korrupt maktregim. Det är vårt ansvar att medverka till en ekonomisk utveckling som stöder det ryska samhällets mångfald. Därför bör vi vare sig det gäller energipolitik och gasleveranser kräva respekt för en fri och öppen konkurrens. Det är vårt ansvar att reagera mot brutalitet och rättslöshet och göra varje enskilt fall till en stor politisk fråga. Det är likaså vårt ansvar att inte skönmåla utvecklingen eller undervärdera faran i det som nu sker.
Och det är vårt ansvar att ge vårt stöd till som vill utveckla demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i Ryssland. De är många, så många så att Putin med all sin makt är rädd.
Gunnar Hökmark är moderat Europaparlamentariker och vice ordförande i parlamentets största partigrupp EPP