I går röstade en majoritet av Europaparlamentet igenom en rapport som ställde krav på införandet av en finansiell transaktionsskatt i EU, oavsett vad som sker i övrigt i världen. Det var till och med så att beslutet uttryckligen innebär att den ska införas utan att ens en analys har gjorts av konsekvenserna. Som jag noterade i debatten: skillnaden står nu mellan dem som vill veta vad de beslutar om och de som inte vill veta det. Och som sagt med socialistgruppen i ledningen blev beslutet att EU utan att ha veta vad konsekvenserna blir ska införa en ensidig transaktionsskatt.
Det gjorde vi i Sverige en gång. Det blev en succé. För London dit en stor del av handeln flyttade. Och på motsvarande sätt skulle borgmästaren i Shanghai glädjas i dag.
Nu är det svårt att se att detta skulle bli verklighet men det mer allvarliga är att så många tror att vägen till en europeisk konkurrenskraft går över ökade kostnader för investeringar, för hushåll och för de länder och regioner i världen som har de största underskotten. Det är inte mindre handel, dyrare kapital och högre kostnader för investeringar som Europa behöver. Genom att tro att högre skatter skapar konkurrenskraft försummar många att debattera de reformer som ger företagande, tillväxt och nya jobb. Lite av barnatro noterade jag när så många hävdade att det skulle bli bankerna som betalade detta. Precis som med el, bilar eller allting annat betalas finansiella tjänster av kunderna.
Ja, de kan vinna en votering men de vinner inte framtiden. Och nu lyssnar jag precis till det ungerska parlamentets talman som under det ungerska ordförandeskapet i EU talar i Europaparlamentet under ordförandeskap av en polsk talman. Det är ett uttryck för något mycket större än enskilda voteringar. För övrigt var de politiska krafter i Sverige som i igår röstade för transaktionsskatten eniga en gång i tiden om att Sverige inte skulle vara med i detta nya och större Europa.