En tid av stora osäkerheter ger stora möjligheter till både det tvärsäkra och självsäkra. Osäkerheten gäller nämligen också gentemot trosvissheten och säkerheten. Det som vi är osäkra om är svårare att avfärda. Därför kan många med full säkerhet hur man borde ha gjort och hur man ska göra liksom att alternativet till att göra som man säger är skyhöga dödstal.
Coronaviruset ger genom sin oförutsägbarhet upphov till många osäkerheter bara. Det drabbar olika och drabbar olika människor olika. För en del utan symptom, och därför i princip osynligt och smygande, för andra en tung sjukdom och för ytterligare andra en balans mellan liv och död.
Frånvaron av medicin och vaccin liksom osäkerheten om hur viruset faktiskt smittar bidrar till inte bara rimlig försiktighet utan också en rädsla som blir till sin egen kraft.
Samtidigt ser vi nu oproportionerliga konsekvenser av sjukdomen i andra delar av samhället. En hel värld har mer eller mindre stängt ner med ofattbara konsekvenser i form av ekonomiska bakslag, fattigdom, hundratals miljoner som återfaller i svält, sönderslagna livsprojekt och än en gång fattigdom och fattigdom. Världen är i praktiken på väg in i en depression med allt vad detta kan innebära. Den som inte ser dessa konsekvenser ser bara viruset och inte allt annat som hotar människors liv.
Med den säkerhet som växer fram när man inte behöver veta för att uttala sig tvärsäkert vaknar de gamla politiska käpphästar många debattörer alltid har haft till liv. Så menar kulturjournalister, som alltid är säkra på världen, liksom vänsterdebattörer att problemet med att många äldre drabbas hårt beror på privata vårdhem. Mest för att de bara känner så och därför känner sig säkra. Det spelar ingen roll att merparten äldreboenden som drabbats är offentliga, bland annat för att de är flest.
Andra menar att det är privatiseringar och marknadsekonomi som har lett till att coronaviruset drabbat världen så hårt. Med tanke på att det är marknadsekonomi och fri handel som har lett till det välstånd som många nu förlorar har de ju rätt i den delen att i regelrätta vänsterekonomier hade folk inte haft så mycket välstånd att förlora. Det de blundar för i välfärdens bortskämdhet är att fattiga länder drabbas ännu hårdare och att viruset sannerligen inte kommer från en fri och öppen ekonomi utan från en genomkontrollerad statsstyrd diktatur. Och trots att vi är hårt drabbade är det ändå välstånd som även nu präglar de fria ekonomierna.
Enfalden tar sig många uttryck. Några vänstertänkare menar att det är apoteksreformen 2009, som ledde till fler apotek, bättre öppettider och bättre service som är skälet till att det inte finns beredskapslager, oavsett det faktum att våra beredskapslager avvecklades av Göran Persson mellan 1996 och 2004, långt före apoteksreformen. Så sent som 2017 bekräftade Anders Ydstedt regeringens uppfattning om det kloka i att beredskapslagren avvecklades när han avvisade tanken på beredskapslager.
Likt medeltida domedagsprofeter och moderna charlataner vill många förklara pandemin med att det är en högre makts straff för att politiken inte förts i deras riktning. En ny religiös mysticism menar att det är tillväxten och välståndet som är roten till det onda, en annan att det är naturen som slår tillbaka Det spelar ingen roll om det finns något samband mellan viruset och den egna käpphästen. Det är som om viruset inte har sin egen biologiska kraft utan är en valfri högre makts fördömelse. Ändå vet vi mitt i osäkerheten om hur viruset fungerar en hel del.
Vi vet att det kommer från Kina, kunde växa fram på grund av att kinesiska myndigheter förtryckte sanningen och hemlighöll vad som hände in i det sista. Det är ur den statsstyrda ekonomins diktatur som viruset har vuxit fram. Inte ur marknadsekonomi och fri handel.
Vi vet också att den kinesiska diktaturen gör allt för att förneka sitt ansvar och som ett led i en allt mer aggressiv utrikespolitik skyller på alla andra.
Vi vet att det är ett virus som tar sig fram även när samhällen stängs ner. Stängda gränser hjälper inte. Även i fullt nedstängda länder och ekonomier har det slagit med full kraft.
Vi vet att det drabbar olika länder på olika sätt. Norge och Danmark har till exempel, även om man justerar för vissa olikheter i rapporteringen av sjuka utanför sjukhus, väsentligt lägre antal döda per invånare än Sverige. Men vi vet också att Belgien, Frankrike, Italien och Spanien har väsentligt högre. Och vi vet att på samma sätt som det skiljer sig mellan Sverige och Norge skiljer det sig mellan olika delar i Sverige. Vilket antyder att politiken inte styr över virusets utveckling så som vi gärna vill tänka oss den ska göra.
Vi vet däremot att det är viktigt att människor som är smittade håller sig i karantän. Där var regeringen senfärdig och handlingsförlamad när det var som viktigast.
Vi vet att det är viktigt att spåra och testa. Där är regeringen fortsatt handlingsförlamad och låter myndigheters tvekan och inbördes motsättningar vara avgörande.
Vi vet att det är viktigt att intensivvården har platser för de svårast sjuka. Där har regeringen låtit myndigheter finna sin egen väg för att säkra transporter över landet medan regionerna har utnyttjat den befintliga sjukvårdens bredd för att skala upp.
Vi vet att det är nödvändigt att snabbt ta fram viktig medicinsk utrustning och skyddsmateriel. Där har regeringen tillåtit byråkratins mörka hål hindra eller försena samtidigt som regioner och företag varit mer drivande än regeringen.
Det är därför för mig svårt att förstå att så mycket av debatten handlar om Folkhälsomyndighetens syn på balans i hur vi stänger ner och håller öppet och så lite om vad regeringen har gjort för att inom ramen för denna hållning hindra, spåra och skydda.
Många vill visserligen med säkerhet hävda att hade vi bara stängt ner så hade liv räddats, vilket vi vet lite om, inte minst vad gäller den långsiktiga smittspridningen. Men så länge smittan lever vidare hotar den människors liv, oavsett om det varit nedstängt helt eller inte. Det ser vi i de länder som varit helt nedstängda där dödstalen är väsentligt högre än i Sverige och rapporteringen dessutom med större mörkertal. Andra menade bestämt att om vi inte gjorde som dessa länder skulle antalet döda nu ha närmat sig 100 000 i Sverige. Och så är det som väl är inte.
Säkerheten i osäkerheten har varit betydande. Det gäller än mer när smittan sprider sig vidare och kommer tillbaka i nya omgångar, när man i stängda länder öppnar upp. Det är en osäkerhet som vi får leva med tills vi vet mer om viruset. Det är däremot en osäkerhet som inte får skyla debatten om regeringens ansvar för att handla och agera där man kunde ha gjort det med säkerhet.
Regeringen har inte lett arbetet offensivt när det gäller beredskap och utrustning. Den har tillåtit den frågan utveckla sig till en byråkratisk röra där enskilda initiativ och företagsamhet har lyckats bättre.
Den stod handfallen inför krisens början istället för att fatta de politiska beslut som kunde lett till att hemvändande från sportlov och utsatta länder kunde stannat hemma i karantän.
Den har inte förmått driva fram tester och information via appar som den till och med fått erbjudande för.
Regering har fastnat i en förmaningens passivitet där företrädare för enskilda myndigheter tagit över när det gäller beslut. Men frågan om de beslut som berör vårt samhälle i sin helhet och de risker vi måste leva med är inte Anders Tegnells eller någon annans myndighets ansvar utan Stefan Löfvens. Och Löfven undviker att synas när det gäller de beslut som regeringen har översikten och förmågan att fatta, som att han hellre ser att andra ska få ta det ansvaret. Det stora problem Sverige har är inte balanseringen vad gäller stängt och öppet utan regeringens brist på ledarskap och proaktivitet. Ständigt ett steg efter, ständigt gömda bakom myndigheter. Det är väl att regeringen har att göra med snälla journalister.