[BILD1]Skillnaden mellan seger och bakslag är liten. I höst kommer förmodligen denna skillnad vara i alla fall så liten att ingen i dag vet hur det går. I går var den en nick näst sista minuten. Fanns den utnämningsmakten förtjänar Fredrik Ljungberg titeln greve.
Så nu blev glädjen stor. Annars hade de svarta rubrikerna idag närmat sig landssorg. Ett VM är i själva verket ett pärlband av nationella tragedier ända fram till slutet då en nation blir riktigt glad. Hade det svenska laget varit sämre om Ljungberg inte hade varit där? Blev det bättre för att han var där? I vilket fall som helst vann vi.
Och hade de varit dåliga som lag hade de sannolikt förlorat. Hade de varit lite bättre kanske marginalen varit större. Så man har rätt stor glädje av att vara bra och tränad. Då kan plötsligt den lyckliga omständigheten att rätt person står på rätt plats leda till seger. Men det var som sagt nära att de var lika bra och lika tränade och hade fått oavgjort.
Något säger det om ekonomi och samhälle. Ju fler företag som har bra förutsättningar desto större sannolikhet att det finns dem som lyckas mycket bra. En regering kan inte göra så att företag lyckas. Men den kan göra så att det finns många företag som kan lyckas. Den intressanta frågan är inför valet i höst är om den sittande regeringen bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister (ja, de senare har inga statsråd men är likväl en del av den regering som formar politiken) gör att förutsättningarna för Sverige blir bättre eller sämre. Är den nuvarande högkonjunkturen Perssons ansvar eller beror den på andra omständigheter?
Har den politik som regeringen fört lett till att Sverige just nu klarar sig bra i högkonjunkturen? De som just nu bedömer svensk ekonomi pekar på de reformer som genomfördes i början på 1990-talet samt den finansiella politik som då lades fast och som fick sin inramning av en oberoende riksbank. Inget av detta är direkt framdrivet av socialdemokraterna, miljöpartiet eller vänsterpartiet. Tvärtom har de varit en motståndsrörelse till de reformer som skapat tillväxtkraften.
Olof Ruin har i dagens DN-debatt en intressant artikel om hur vi utkräver ansvar av regeringar. Den tar sin utgångspunkt i hanteringen av Tsunamin men har en bredare innebörd, hur vi bedömer den politiska handlingen. Vilken är den politiska handling som socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet har gjort som förtjänar dem omval? Sysselsättningspolitiken? Åtgärdena mot sjukfrånvaron? Politiken för nyföretagande? Energipolitiken? Skolpolitiken? Sjukvårdspolitiken? Forskningspolitiken?
De gamla företagen gör bra ifrån sig men politiken gör dåligt ifrån sig. Ska vi i framtiden ha företag som kan göra bra ifrån sig och skapa välfärd behöver vi en politik som hänger samman, inte som utformas av socialdemokratiska statsråd som inte tar ansvar för att möta en intern och extern vänsterkoalition. Då blir det fler som kan nicka vid rätt tillfälle på rätt plats.