Lyssnade på morgonens paneldebatt i Sveriges Radios Godmorgon Världen, där man bland annat diskuterade regionfrågan. Slog mig hur väldigt fastlåst debatten är i att dra gränser snarare än att upplösa deras betydelse. Det är utifrån en planekonomisk föreställningsvärld som man vill dra de optimala gränserna för regioner som ska kunna svara för medborgarnas sjukvård, infrastruktur och annat som politiker gärna vill göra på regional nivå.
Frågan om medborgarnas välfärd och möjligheter att själva bestämma underordnas här drömmen om den optimala regionen. Det sägs att landstingen måste organiseras så de kan hantera sjukvården, inte att landstingen ska organisera sjukvården så att den fungerar över gränser och utifrån medborgarnas och sjukvårdens behov.
Den skillnaden är inte oväsentlig. Det finns nämligen inget som säger att sjukvården ska organiseras utifrån gränser som i dag är formade för drygt 100 år sedan och inget som säger att den ska formas utifrån politikers föreställning om hur de i dag ska rita kartan för att dra de gränser som de tror formar en bra sjukvård.
För det första borde det i ett litet land som Sverige, och även i stora länder, vara viktigare att minska gränsernas betydelse för medborgarnas välfärd än att öka dem. Varför ska inte elever kunna gå i en skola på andra sidan Gränsen, varför ska inte den som behöver vård naturligen gå till den närmaste öppenvårdscentralen istället för den som är innanför Gränsen, varför ska inte planerade operationer kunna utföras där de kan utföras den tid som önskas i stället för på en plats nära dig innanför Gränsen. Varför ska det moderna samhällets kanske mest dynamiska och kunskapsinriktade verksamheter utformas utifrån sex olika Gränsdragningar för att ge gränser som skiljer sig fundamentalt åt vad gäller regionala kluster.
Turistregionerna i Norrland ser annorlunda ut än de industriella kluster som formar det som är halva Sveriges territorium. Universitetsregionerna ser i sin tur annorlunda ut än trafikregionerna som i sin tur ser annorlunda ut än de mönster som följer av järnvägstrafiken eller utvecklingen av tätorter och befolkningsregioner. Sjukvården i sig innehåller allt från det som är omedelbart, akut och rimligtvis är nära, men som kanske bör vara nära där man arbetar lika väl som där man bor, liksom all den sjukvård som präglas av väntetider där det administrativa avståndet spelar en större roll än det geografiska. Den mest avancerade sjukvården kräver nationell samling och förlossningar något helt annat. Arbetsmarknaden i sin tur följer andra regionala mönster liksom pendling och miljö. Skulle man rita ut Sveriges de facto många olika existerande regioner skulle man få mängder av lager av regionala strukturer ovanpå varandra, som överlappar och skiljer sig åt i en mängd olika mönster. Och det är i grunden bra och ett skäl till att låta det offentligas gränser spelar mindre roll snarare än att på nytt göra ett försök där de ska spela en större roll som Gränser.
Sverige är också en del av mer nationellt gränsöverskridande regioner. Vi är en del av ett Europa där gränsers betydelse hellre ska spela mindre roll till förmån för den regionala utveckling som inte formas av gränser utan av gränsöverskridande verksamheter.
Det blir väldigt tydligt när vi ser på den kanske största regionen i Sverige, nämligen Öresundsregionen som vi delar med Danmark. Där ser vi hur forskning, universitet, transporter och pendling har vuxit samman över nationsgränserna. I mindre skala ser vi det i gränsregioner gentemot Norge och i mycket stor skala i en mindre region nämligen Tornedalsregionen där avancerad sjukvård ligger närmare för Haparandaborna i Finland än i Sverige och där städerna är hoppväxta genom sitt IKEA. På telekomområdet ser vi hur regionerna följer forskning och utveckling där till exempel Tallinn och Stockholm tidigt kommer att få lanseringen av femte generationens mobiltelefoni. De finansiella marknaderna har liksom andra marknader skapat nya kluster kring Östersjön.
För det andra, och det följer av detta, moderna verksamheter organiseras inte bäst genom gränser som begränsar utan genom att göra gränser öppnare. Små och stora landsting kan organisera sin sjukvård och sin trafik så den öppnar upp sig gentemot andra snarare än sluter medborgarna inne och andra ute.
För det tredje är det inte säkert att sex starka regioner är bättre än att staten har ett övergripande ansvar för infrastrukturens utveckling. Starkare regioner kommer lätt föda impulser för den regionala makten som motverkar flexibla lösningar och leder till suboptimalisering. Ser man på landet Belgien så är jag inte säker på att regionaliseringen är problemfri utan kanske snarare föder problem och motsättningar som vi bättre kan övervinna när vi låter de många olika verksamheterna växa ur gamla gränsers begränsningar. Där ökad samverkan och samordning blir nödvändig samtidigt som en ökad marknadsanpassning löser många av problemen av sin egen kraft.
Så istället för att teknokrater fascineras av sina optimala kartlösningar vore det bättre om vi formade välfärdens strukturer så att de lättare och mer obyråkratiskt blir gränsöverskridande. Paradoxen är att det blir lättare när man måste växa ur dagens gränser och svårare när man skapar nya begränsningar genom nya viktigare men färre gränser.