Hoppa till innehåll

I ett fritt samhälle behövs alla – anförande vid den kommunala rikskonferensen 1993

Sverige är ett land i förändring. Vi öppnar i varje dags hårda och tuffa politiska arbete ständigt nya möjligheter för medborgarna. För den som vill starta företag. För den som vill erbjuda människor en bättre välfärd än vad kommunen eller landstinget kan. För näringslivet genom att vi pressar ner offentliga utgifter.
För varje enskild medborgare genom att vi visar att det är genom vars och ens insatser som Sverige kan ta sig ur krisen. Och vi öppnar möjligheter för var och en att genom egna insatser bidra till ett samhälle under utveckling. För lärare och elever genom en ny frihet för vårt skolväsende. För all den personal som jobbar inom sjukvården genom att privata alternativ får bättre och bättre möjligheter. För både kvinnor och män genom att nya arbetsgivare träder fram där det annars bara fanns offentlig sektor.
När vi vill förändra den offentliga sektorn och öppna för privata alternativ är det för att vi vet att resultaten blir bättre. När socialdemokraterna erkänner den offentliga sektorns brister i effektivitet och kostnadsutveckling lägger de indirekt skulden på de anställda. Vi lägger ingen skuld på den offentliga sektorns personal utan på systemet. Det är systemet det är fel på, inte människorna. Det är skillnaden mellan oss moderater och socialdemokraterna. De försvarar systemet, vi försvarar människorna!
Vi öppnar möjligheter för företagen genom en ökad konkurrenskraft på grund av sänkta skatter. Än mer för morgondagens företag, småföretagen, genom ökat riskkapital och förändrade skattevillkor.
Och vi gör socialdemokraterna en stor tjänst. Genom vår politik för nya och stora satsningar på forskning visar vi till och med att det kan vara någon nytta med löntagarfonder. Om man avskaffar dem! Det är kanske det bästa måttet på socialdemokratisk politik, den ger bäst resultat när den avvecklas!
Tack för det Kjell-Olof Feldt, nu har vi baxat dem ända dit de skulle! Skriv en dikt och hör av Dig. Vi kan betala i förskott. Vi har Dig hellre som Dig som poet än som finansminister! Det blir billigare för alla. Fråga Allan om han vill skriva melodin! Han är i vilket fall som helst bättre på kontrapunkter än på vändpunkter!
Vi är ett land i förändring och vi moderater står i centrum för denna förändring. Vi vänder nu envist och tålmodigt bort Sverige från den politik som förde Sverige in i den djupaste ekonomiska krisen i modern tid. Det är en kris som inte bara är ekonomisk. Den handlar om otrygghet, om ett växande beroende till stat och kommun, om ensamhet i den materiella välfärdens många olika bidragssystem och offentliga strukturer.
Då och då kan vi se i tidningarna om en äldre person som avlidit i hemmet och legat död i en, två eller tre månader. Löpsedlarna skriker ut tragedin. Men det är ingen tragedi att

en person legat död i sin lägenhet. Det är makabert. Det är en skam för grannskap, vänskap och familj. Tragedin ligger i att hon var så ensam medan hon levde att ingen saknade henne, eller honom, på kanske tre månader när hon är död. Det är tragedin. Och det är en tragedi som ligger bortom den offentliga sektorns räckvidd.
Den kan aldrig åtgärdas genom ett tio-punktsprogram. Det handlar inte om att polis, sociala myndigheter och post skall se över sina rutiner, som en socialdemokratisk minister krampaktigt försökte ange som metod mot ensamhet i döden.
Det handlar om att vi alla, unga och gamla, måste vara en del av ett samhälleligt liv, som stärker gemenskaper och som ger oss ett ansvar som vi aldrig kan överlåta till någon annan, ansvaret för att vi själva skall göra vad vi kan för våra närmaste. Att känna ansvar. Att hjälpa till att välja var man skall bo som äldre. Att kunna bestämma vilken skola flickan eller pojken skall gå i. Att veta att man kan välja det som passar bättre än det som passar sämre. Att veta att man har anledning att bry sig, tänka och fundera kring den egna barnomsorgen eftersom man kan påverka och själv besluta. Detta är varje människas rätt i vårt samhälle.
Ansvar sätter förutsättningarna för engagemang. Begränsat ansvar begränsar det mänskliga engagemang som ett bra samhälle behöver människor emellan.
För några månader sedan läste jag i Dagens Nyheter om några föräldrar som demonstrerade mot att ett fritidshem skulle lägga ner. Konstigt nog demonstrerade de inte för att vi i vår generation måste ta ansvar för våra barns framtid utan mot att kommunen skulle spara de pengar som vi annars lånar på våra barns konton.
En av föräldrarna sa; ”Det är skamligt av kommunen att låta våra barn driva vind för våg efter skolan.”. I hans sätt att tänka var det kommunen som hade ansvaret för hans barn efter skolan! Det var kommunen som lät dem driva vind för våg, menade han. Längre än så sträckte sig i praktiken inte hans engagemang. Kanske för att han var så van vid att vi inte har makt och kraft att ta ansvar. Men hans barn, hur känner hon eller han det när det är fullkomligt naturligt att det inte är Pappa som känner ansvar för att han eller hon ”inte driver vind för våg” ? När man förväntar sig att ”kommunen”, och inte föräldrarna, skall ta ansvar? För ”kommunen” kan aldrig ersätta känslan av att någon av kött och blod tänker på en och tar ansvar.
Det finns en farlig process i ett samhälle som vårt. Om vi känner att vi mindre och mindre behövs, som människor, behöver vi till slut andra mindre och mindre. Och ju mindre vi behöver andra, ju mindre och mindre behövs vi själva. Och plötsligt står vi där, mitt i en ensamhet, kanske inte i en fysisk bemärkelse, men väl i en mänsklig.
Då blir livet tomt. Då blir vi anonyma. Då förlorar vi lite grand av den identitet som vi som medmänniskor har i gemenskapen med andra. Och då förlorar vi också lite av det självförtroende och den kraft som krävs för att vi skall känna en glädje i det skapande som för vårt samhälle framåt.
Mina vänner, Moderata Samlingspartiet är en politisk rörelse för att varenda människa i vårt land, kvinna eller man, yngre eller äldre, skall känna att hon behövs. Att hon är en del av vårt samhälles skapande. Att hon har ett ansvar som ingen annan tar. Att hennes

insatser på jobbet betyder något, både för henne själv och för andra. Att hon är oersättlig som förälder, omistlig som barn, självklar som vän, behövd som medarbetare. Mitt i den ekonomiska krisen, mitt i budgetdiskussioner, mitt i besparingsvärvet, mitt i verkligheten skall vi veta denna enkla sak: ett samhälle där människor tror att de inte behövs kan inte resa sig upp och uträtta stordåd. Ett sådant samhälle kan aldrig vinna det mänskliga samhället högsta kvaliteter, nämligen den respekt och tolerans som bottnar i att vi respekterar både våra medmänniskor och oss själva.
Där ligger grunden för den politik som skall omvandla det svenska samhället till ett ledande kultursamhälle i ordets vidaste bemärkelse, ett land där människor inom samhällslivets alla områden skapar, tänker, arbetar, för att de vet att de alla behövs. Det är i denna idepolitiska vision som vår praktiska politik finner sin konsekvens och sin moderata identitet. Vi skall göra Sverige till ett land och ett samhälle där frihet, gemenskap och medborgarskap är ett uttryck för att varenda individ behövs!
Det är det arbete som pågår runt omkring i vårt land. Och det är samtidigt, just samtidigt, ett arbete för att föra Sverige ur krisen.
Ett samhälle som under flera decenniers tid har urholkat mänskligt ansvar, trängt undan medborgerlig frihet, försvagat ekonomins många olika drivkrafter och förhindrat nytänkande att förverkligas har en gigantisk utmaning framför sig. Den ställer krav på hårt arbete på det politiska livets alla fält.
Låt det vara sagt, oavsett vad andra säger i den dagsaktuella debatten; Sverige kan inte komma ur krisen, arbetslösheten, den stagnerade ekonomin och växande budgetunderskott med samma politik som förde oss in i den.
Och det är vi som leder uppbrottet från det gamla. Det är vi som just leder arbetet på att föra Sverige ur krisen. När vi diskuterar besparingar i kommunfullmäktige, privatisering i gatunämnden, skolpengen med lärarna och föräldrarna, privata öppenvårdscentraler och erbjudanden att friköpa kommunalt ägda lägenheter. När vi lyckas med att pressa skatten, då gör vi det som ett led i arbetet både på att öka människornas frihet och kraft att påverka och på att forma sina egna liv och på att föra Sverige in i en ny period av tillväxt och företagande.
Det är hårt och det är tufft för den gamla tidens profeter är starka. Och Allan är stor! Förändringen och framtiden har alltid en osäkerhetens dimension över sig. Men det är bara de som har kraft att förändra som kan föra Sverige ur de problem som stillastående ger. Och det är vi som gör det. Och om inte vi gör det kommer ingen annan att göra det. Vi har blivit så vana vid att missbruka ordet ”kris” att vi ibland glömmer vad kris innebär. ”Kris” är inte när vi är lite trötta, eller när vi inte hunnit handla innan barnen skall hämtas. Kris är när allt vi ser som tryggt är satt i fråga. En trafikolycksplats är ett konkret exempel på när människor är i kris. Kanske har någon omkommit. Och några skadats svårt. Och andra chockats.
Och skall vi generalisera finns det tre olika aktörer där. Det finns dels de som förnekar och förtränger att något har skett. ”Det är inte sant”.

Och sen finns det de som går omkring och bara säger ”gör något”. Och så finns det de som gör något.
Den samhällsekonomi som vi tog över hösten 1991 var i kris. Där finns både de som säger att ”det är inte sant” som om problemen med förlorade marknadsandelar, utslagna företag, accelererande utgiftssystem, växande offentlig sektor egentligen kunde trollas bort om vi bara ville det. Som om den finansiella expansionen under finansministerparet Feldt-Larsson aldrig hade ägt rum, som om pengarna inte hade förslösats bort genom en ansvarslös och-omoralisk ekonomisk politik som gynnade investeringar i fastigheter på bekostnad av investeringar i produktion och hårt arbete.
Och där finns de som säger ”gör något” som om problemen kan fixas bort genom några enkla beslut utan hänsyn till att det är de enkla besluten som skapat problemen.
Det är en skam för socialdemokratin att man inte har lärt sig mer av 1980-talets misstag än att man fortfarande på fullt allvar vill driva samma ekonomiska politik, exakt samma, som man förde in landet in i krisen med.
Ni socialdemokrater hade alla möjligheter att ”göra något” när ni var i regeringsställning. Och ni kan som opposition vara med och ta ansvar för nödvändiga besparingar. Att hjälpa till med att sänka skatterna så vi stimulerar det enda sättet att ta os ur krisen; Arbete, företagande och sparande. Sluta klaga! Erkänna felgreppen under 1980-talet.
Gör något själv, Ingvar Carlsson!
Vi moderater gör något. Vi för en långsiktig och ny ekonomisk politik. Vi sparar i stat och kommun. Jobbar för att få ner räntan. Förändrar verksamheten i kommuner och landsting. Gör samhället starkare. En ny politik som ger svenska folket en möjlighet att genom arbete och företagande ta Sverige ur krisen. Vi försöker samla nationen till en insats för vår gemensamma framtid.
Vi har sänkt skatterna. Samtidigt med minskade statsbidrag har våra kommuner hållit kostnaderna under kontroll och i många fall kunnat sänka skatten. Vi har sänkt arbetsgivaravgifter, tagit bort energiskatten för industrin, tagit beslut om att förmögenhetsskatten och fastighetsskatten för kommersiella fastigheter skall bort. Redan i dag är förmögenhetsskatten på arbetande kapital i företagen borta. Kapitalbeskattningen har sänkts till en vettig europeisk nivå, vilket är en nödvändighet för investeringar till Sverige, vilket hjälper till med att hålla räntorna nere. Vi sänker skatterna där det är som allra viktigast. Det är genom arbete, sparande och företagande vi skall leda Sverige ut ur krisen.
Men vi skall fortsätta att sänka skatterna. Det är skattesänkningar som kan ge svensk ekonomi den stimulans som ger tillväxt och nya jobb. Låt momsen vara nästa stora skattesänkning. Låt oss fortsätta arbetet med att sänka skatterna i stat och kommun. Under 1990-talet skall vi göra Sverige till Europas skattesänkarland nummer 1!

Vi har bättre förutsättningar att bli det än något annat land, för inga andra har så höga skatter som vi svenskar.
Vi skall sänka skatterna för att trygga välfärden och öka friheten! Och det är inga andra än Moderata Samlingspartiet som kan förena skattesänkningar med en trovärdig ekonomisk politik! Sverige behöver skattesänkningar och det är vi som är skattesänkarpartiet I Sverige!
Vi förändrar de stora utgiftssystemen och sparar mer än någon annan regering hade kunnat. Sjukförsäkringssystemet förändras. Arbetsskadeförsäkringen förändras. Arbetslöshetsförsäkringen förändras. Pensionssystemet ses över rejält. Statsbidragssystemet till kommunerna har förändrats.
Det handlar inte om försämringar. Ett utgiftssystem blir inte sämre av att det kostar samhället mindre, ger säkrare jobb och premierar närvaro framför frånvaro! De blir bättre. Hoten mot jobben och mot välfärden finner vi inte i våra förändringar utan bland dem som blinda för verkligheten säger nej till förändringarna.
Och vi går i täten för debatten om den fortsatta förändringen. Vi diskuterar i programförslaget skilda vägar för att privatisera de stora sociala försäkringarna. Det har två syften.
För det första måste de bygga på mer av försäkringsteknik. Annars blir de inte hållfasta. Annars blir de som ett kedjebrev till kommande generationer. När socialdemokrater talar om solidaritet menar de att framtida generationer skall betala vår ledighet. Det är höjden av omoral.
Moral är att betala för sig och ta ansvar för sina barn och landets framtid. Den politiken vill vi moderater föra. För varje ung människa är moderaterna ett hopp om att Sverige skall vara ett framtidsland för välfärd!
Det andra syftet är att den enskilde måste kunna ha en möjlighet att genom egna insatser påverka sin försäkring och nivån på tryggheten. Ett system som inte bygger på egna insatser kommer alltid leda till att nutida uttag avgörs genom politiska beslut, pådrivna av dagens aktiva, till nackdel för morgondagens aktiva. Och hotet mot den enskilde blir att den säkerhet han trodde att han hade, den har han inte när det gäller.
Vår syn på försäkringarna ger var och en möjlighet att försäkra sig mot inkomstbortfall när man är sjuk. Det gör inte dagens system och det kommer det göra än mindre i framtiden.
Vi avreglerar. Kommunernas verksamhet avregleras i betydande utsträckning med det nya statsbidragssystemet. Inrikesflyget har avreglerats. Plan-och byggsektorn avregleras. Posten, Svensk Bilprovning och arbetsförmedlingarna förlorar sina monopol.
Sverige får inom loppet av några veckor världens kanske mest frihetliga radiolagstiftning. TV och radio är redan fria i kabelnäten. Sverige är inte längre ett land med monopoliserade etermedia. Kommer ni ihåg Maj-Britt Theorin, som ville förbjuda parabol-antenner?

Inte nog med att hon inte längre är nedrustningsambassadör med särskilt ansvar för att nedrusta det svenska försvaret, hon kan se och lyssna till så många kanaler hon vill! Stackars människa! Och lyckliga svenska folk som kan välja ett annat program när hon är med!
Bostadssubventioner minskas. Regelsystemet för byggande förenklas. Byggkostnaderna har redan sjunkit kraftigt. Kommunala bostadsföretag likställs med alla andra bostadsföretag. Hyresgäster får egen förhandlingsrätt. Omvandlingen från hyresrätt till bostadsrätt underlättas.
Vi privatiserar och skapar en ökad effektivitet. Kommunala företag privatiseras. Öppenvårdsmottagningar tas över i privat regi. Statliga företag privatiseras. Det går långsamt för tiderna är svåra men förändringen är tydlig. Offentliga verksamheter omvandlas successivt till privata och konkurrerande verksamheter. Svenska folket kommer att få en möjlighet att äga sin bostad. Daghemsanställda får förutsättningar att bli delägare i barndaghemmet.
Kommunalarbetarförbundet är dödsförskräckt. Tänk om detta gamla förbund med socialismen inskriven i stadgarna tvingas döpa om sig, från Svenska kommunalarbetarförbundet till servicekapitalismens allmänna förbund! Det är tur att Du slutade i tid, Marjasin!
Skolpengen ger föräldrar och elever en möjlighet att oavsett egen inkomst kunna välja den skola som passar den flickan eller pojken bäst. Varje skola får utrymme, och tvingas, göra det bästa av sina möjligheter genom att fritt pröva, premiera, tävla och tänka nytt. De fristående skolorna kommer liksom de offentliga att genom egna insatser, genom att fokusera på kunskapsarbetet, göra den svenska skolan till Europas bästa skola.
Och vi skall fortsätta. Det är en viktig uppgift att se till att stat och kommun bara ägnar sig åt det som ingen annan kan göra bättre. 1990-talet innebär en välfärdsrevolution för svenska folket. Nu skall vi få genomslag i verkligheten för att det är bättre att varje svensk äger, vi skall i praktiskt arbete förverkliga den enkla och rimliga tanken att det är den enskildes värderingar och önskemål som skall styra valet av barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg.
Vi bryr oss mer om sjuka människors trygghet än friska landstingsråds makt. Vi tänker mer på unga elevers framtid än socialdemokratins arv från Alva Myrdal. Och vi värnar mer om små barns bästa än att stora kommuner skall få styra det mesta!
Vi höjer kvaliteten på det som stat och kommun skall göra och som ingen annan kan göra. Enorma infrastruktursatsningar som kommer att ha betydelse för Sveriges arbete på vägen att bli ett ledande tillväxt och företagarland. En forskningssatsning som sätter Sverige i täten. En förändring och en satsning på försvaret som ger oss förutsättningar att hantera de krav som säkerheten i 1990-talets norra Europa ställer. Och medge förresten att Anders Björck har mer att säga än Roine Carlsson. Halvtidsfrigivningen avskaffar vi. Nya straff för grova brott. Övergreppen mot kvinnor får de straff som moderata män och kvinnor, i strid med socialdemokratiska justitieministrar, alltid arbetat för.
6

Och vi har fått en ny Europa-politik. Förr åkte företrädare för svenska regeringar var som helst utom i Europa och sa vad som helst utom vad frihet och demokrati krävde. Nu har vi en Europapolitik som placerar in Sverige i det politiska skeende som är avgörande för vår egen framtid.
Erkänn att Pierre Schori inte är den förste man tänker på när det gäller att mejsla ut en Europapolitik och en svensk utrikespolitik som syftar till att stärka utvecklingen mot frihet, demokrati och marknadsekonomi. Han är sannerligen inte den man tänker på i första hand. Bara den andre. Alla andra skulle komma i första hand.
Vi vet vad vi vill och vi ser vad Sverige behöver. Och vi vet i Sverige, genom dyra erfarenheter, att vi kan inte lita till den politik som förde oss in i Sverige. Så vad är det för alternativ socialdemokraterna erbjuder svenska folket, mellan kraven från Thage Petterson på att regeringen skall avgå? Ja, vi vet inte. Väljarna vet inte.
Men lugn. Socialdemokraterna är rättvisa. De gynnar inte någon. Inte sig själva heller. För inte ens Ingvar Carlsson vet hur socialdemokratisk politik skall se ut.
Ar det då sant som en del säger att det inte spelar någon roll vem som styr Sverige. Att politiker är politiker, nästan som en biologisk ras?
Frågan kan ställas. I Dagens Industri intervjuades häromdagen ett antal företagsledare om den politiska krisen och dess effekter. ”Det viktiga är inte vilken regering som styr Sverige, utan att vi har en fast politik när det gäller ekonomin och fortsatta besparingsåtgärder för statsfinanserna” sa en företagsledare. Det är bra, men vill han ha en regering som driver en fast skattehöjarpolitik om det nu inte är så viktigt vilken regering vi har?
”Vilken regering som sitter har ingen större betydelse” sa en annan. Men spelade det då inte någon roll vilken regering och vilken politik som fördes i Sverige under 1980¬talet? Spelade det inte någon roll att vi under 1980-talet hade en regering som drev fram skattehöjningar och som sköt på i stort sett alla viktiga beslut för Sverige?
Spelar det ingen roll att socialdemokraterna efter ett och ett halvt år i opposition inte kan presentera en sammanhängande ekonomisk politik? Och spelar det ingen roll att socialdemokraterna på fullt allvar tror att Sverige behöver högre skatter och arbetsgivaravgifter? Spelar det ingen roll att socialdemokraternas finansministerkandidat inte på någon enda punkt kan presentera sitt alternativ till de besparingar som de på punkt efter punkt avvisar i riksdagen?
Häromdagen talade Allan Larsson i riksdagen. På frågan om socialdemokraternas hemliga sparplan svarade han: ”Vi vill inte slarva fram förslag på det sätt som den här regeringen har gjort” och han fortsatte: ”Vi tänker sätta in budgetförstärkningar som blir mycket mer omfattande än de 12 miljarder som denna regering har presterat” ”Budgetförstärkningar”!
Och så gav han en konkret och exakt beskrivning av den socialdemokratiska besparingsplan. ”Vi skalllägga in dem på ett sådan sätt att de inte blir en broms för produktion och tillväxt.” En briljant ide, Allan! Mycket bättre än att ”lägga in dem” så att de bromsar produktion och tillväxt.

Mycket bättre. Och finns det någon man kan lita på i det här fallet så är det svensk socialdemokrati för ingen har större erfarenhet av ”budgetförstärkningar” som bromsar produktion och tillväxt än Mona Sahlin, Ingvar Carlsson och Allan Larsson. Men Allan är inte bara specialist. Han är hygglig också. Även om han inte kan presentera några förslag till budgetförstärkningar till riksdagens budgetbehandling, vilket inte vore helt orimligt, inte minst om man är expert på budgetförstärkningar som bromsar produktion och tillväxt, så lovar han svenska folket en annan sak: ”Vi kommer i god tid före maktskiftet att redovisa våra planer.”
Men låt oss då inte stressa Allan utan istället skicka honom en vänlig hälsning. Om Du är så hygglig att det inte är mer bråttom för Dig att presentera socialdemokratisk politik än att Du kan vänta i god till före nästa maktskifte skall Du veta en sak. Vad oss anbelangar har Du all tid i världen på dig att grubbla. Ingen brådska för vår skull, Allan! Men de har inte bara en hemlig sparplan. Det är ett fint parti. Inte så enkla och simpla som vi moderater som talar om vad vi vill. Utan mycket fina och mycket hemliga. I 1990-talets stora fråga, för Sverige och för Europa, nämligen den europeiska integrationen har svensk socialdemokrati en politik som är så hemlig att de inte ens känner till den själva.
Och det skall vara riktigt hemlig, så hemligt att de bestämt att den skall vara hemlig även över partikongressen. Och partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm skall döpas om till ”Hemlighuset”. Och när Ingvar Carlsson skall publicera sin bok om socialdemokratin inför 1990-talet är titeln redan klar: ”Hemliga Carlsson”. Socialdemokratins hemliga politik innebär att de inte har någon politik för svensk säkerhet, för freden i Europa, för de stora invandrar- och flyktingfrågorna vi kommer att möta under 1990-talet. De har ingen politik för svenskt näringsliv och för svenskt arbetsliv. Det går inte att tala om någon välfärdspolitik om man medvetet sätter vårt deltagande i det europeiska projektet i fara. Är det någon som tror att ett utanförskap ger den svenska välfärden likvärdiga villkor med om vi blir medlemmar i gemenskapen? Socialdemokratin har upphört som politisk rörelse. För vet man inte vad man vill i frågan om Sverige skall vara medlem i den Europeiska gemenskapen eller ej, vet man inte något om den framtid man vill föra svenska folket in.
Men låt oss ändå gärna hjälpa dem på vägen genom att ställa dem några frågor.
För det första; avser svensk socialdemokrati att vid ett maktskifte föra samma politik som man förde in Sverige i krisen med? På vilka punkter har Ingvar Carlsson och Allan Larsson förändrat i denna politik efter de erfarenheter som man ändå måste dra av 1980¬talets misslyckande?
För det andra; tänker Ingvar Carlsson och Allan Larsson återförstatliga de företag som nu privatiseras?
För det tredje, tänker Ingvar Carlsson och Allan Larsson avskaffa skolpengen? Det skulle innebära att man medvetet tog i från Sveriges alla föräldrar den självklara

möjligheten att välja skola. Sveriges föräldrar och elever har rätt att få veta om ni skall vrida klockan tillbaka.
För det fjärde; tänker Ingvar Carlsson återinföra halvtidsfrigivningen om socialdemokratin kommer till makten?
För det femte; tänker ni stoppa den fria radion?
För det sjätte; tänker ni höja skatterna för arbete, sparande och företagande i enlighet med vad ni i opposition föreslår i riksdagen?
För det sjunde, Ingvar Carlsson och Allan Larsson, tänker ni återinföra löntagarfonderna och göra dem till de superfonder ni föreslog i valrörelsen 1991 ?
För det åttonde, Ingvar Carlsson av mer allmänt intresse, tänker ni göra Stig Malm till ambassadör i Ulan Bator, om inte, varför?
Och till sist, till Mona, till Dig ställer jag av rent fackliga och kollegiala skäl ingen fråga. Jag tycker inte att någon partisekreterare skall behöva arbeta under så politiskt vidriga villkor. När politiken sviker, Mona, skall Du veta att facket är Din vän!
De som menar att politiker är av samma skrot och korn har fel. De som lever i föreställningen att ideer och politik inte betyder något har ännu mer fel. De har glömt studera verkligheten och de politiska alternativen. Och de som ständigt förväxlar den politiska debatten, den må gälla ideerna eller den praktiska vardagens politik med politiskt ”käbbel” har än mer fel. Och de gör, när de drar politiker över en kam, utan försök till egen eftertanke, demokratin en otjänst. Därför att debatten är politikens form att demonstrera politikens alternativ, de alternativ som det är väljarens privilegium att välja emellan.
När jag 1968 gick med i politiken genom att äntra de höga trapporna upp till Konservativ Skolungdoms lokal på Tullgatan 2 i Ystad var det ett personligt beslut som vi alla själva någon gång har tagit. Det är i grunden detta vårt personliga beslut som skapar den gemensamma identitet som förenar oss som är här med 120 000 andra svenska medborgare. För min del var det vänstervågen som var ett avgörande skäl, liksom avskyn för de kommunistiska diktaturer som behärskade Sovjetunionen och det som en gång kallades Östeuropa.
Då var tidens mode att man skulle stå upp för kommunism och förtala det fria samhället. Marknadsekonomin var kapitalismens diktatur. Planekonomierna gav både välfärd och vettig hushållning. Frihet var bara ett opium för folket. Yttrandefrihet ett uttryck för repressiv tolerans. En hel ungdomsgeneration var för socialistisk diktatur och föraktade demokratin, förtalade marknadsekonomin och artikulerade sitt hat mot fritt näringsliv genom taktfasta marscher och skallande slagord. Så många var så extremistiSka. Var har de tagit vägen?
Kuba och Kina var idealstater samtidigt som Östtyskland och Sovjetunionen för den tidens makthavande etablissemang var respektabla länder som visserligen hade ”ett annat politiskt system än vårt”, som det hette, men som trots allt syftade till att ge alla arbete och välfärd. ”Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en
9

snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.” som en av socialdemokratins stora tänkare i vår tid uttryckte det 1974.
Sedan följde han så noggrant utvecklingen, enligt egen uppgift genom att läsa CIA¬rapporter, att han upprepade samma tanke 1983 i en ny upplaga av skriften ”Vad är socialdemokrati?”. En person som har den förmågan att analysera samhällsekonomisk utveckling är predestinerad till att föra ekonomisk politik som ger arbetslöshet, budgetunderskott och vikande välfärd. Det är för övrigt den mannen som ledde Sverige in i vår kris av arbetslöshet, budgetunderskott och vikande tillväxt.
Under ett helt decennium av växande fattigdom och elände i Sovjet levde han i tron på planhushållningens förmåga. Och han var utbildningsminister. Och han var bostadsminister. Och frihetsminister. Och snart kommer väl Ingvar Carlsson säga att ”säga vad man vill om miljonprogrammets bostadsområden och den svenska grundskolan men de har i alla fall, trots sina brister, visat att de ändå sköttes bättre än svensk ekonomi under 1980-talet.”
Det hade varit världens enklaste sak för oss moderater, och andra, att inte käbbla emot vänstern. Det var ju så trevligt att de var medvetna ungdomar, som det hette. Men vi gjorde det. För det spelade roll. Det spelar alltid roll om någon står upp för demokrati och frihet när andra stormar emot dessa grundläggande värden. Och det var vi som gjorde det, under politisk strid. Och vi fördömdes av dem som då hade makten.
Olof Palme uttryckte det så här 1976; ”Jag har svårt att förstå dem som med uteslutande misstro betraktar den ideologiska omvärderingen inom kommunistpartierna”, och han fortsatte med anledning av socialdemokratins relation till de spanska, italienska och franska kommunistpartiernas idcologiska utveckling; ”Vi har i det läget ingen anledning att återfalla i det kalla krigets tongångar eller att äntra något slags korståg av den typen som reaktionens krafter alltid står redo att organisera.”
Så sa dom. Och det var vi som tog striden med dem. Både i idedebatten och i vardagens praktiska debatter. För de lät sina ideer prägla samhällets utveckling. Åren efter det att vänstervinden tog tag i en populistisk socialdemokrati blev förödande för det svenska samhället. Snabbt växande statligt kontrollerad välfärd. Stigande skatter. Allt var möjligt för politiken att besluta om. Välfärden växte fram ur sammanträdesklubban. Skatter och skola. Kamp mot arbetsgivare och företag. Arbetsgivaravgifter och en arbetsrätt som gav facket makten.
Det var på många punkter en extrem politik som fördes i Sverige. Den fick ekonomiska följder som vi kommer att få leva med länge. Och den byggde på föreställningen att det rimliga var att en normal familj skulle vara mer beroende till politiska beslut i kommunfullmäktige, landsting och riksdag än till sina egna värderingar, sina egna önskemål och sina egna arbetsinsatser när det gällde nivån på den egna standarden, valfs av barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg, skola och bostad.
10

Då ansåg många att det var en extrem tanke att människor faktiskt har cn rätt att själva välja. Men det finns få områden där det är så viktigt för tryggheten och livskvalitet att själv kunna välja och bestämma som det som rör det mänskliga livets personliga kärna. Det var de som hävdade att människor inte skulle få välja barnomsorg, sjukvård, bostad, äldreomsorg, skola, radio och T’V-program eftersom de menade att det blev bättre för medborgarna på det viset som stod för det extrema.
Nu normaliserar vi Sverige. I en svår och tuff tid. Under den debatt som tuffa beslut och en politisk vision alltid ställer krav på. Och vi gör det mot bakgrund av att det är ett jobb som måste göras. I kommunerna. I landstingen och i landet. Vi ser i vårt arbete en vision.
Den lille pojken som springer i väg till en skola som tar tillvara på hans bästa möjligheter, trots att han är blyg och hellre vill hänga över en dator än spela fotboll. Flickan som cyklar i väg från kemilektionen för att hinna leda fotbollskursen, trots att hon inte är avlönad. Mannen och kvinnan som talar om sin framtid och som vet att de med egna insatser och ansvar kan forma ett liv där deras kärlek till varandra också blir en trygghet för familjen.
Forskaren som kan bryta ny mark trots att hon är inne på ett spår som inte gynnas av den politiska majoritetens anslag och vetenskapliga prioriteringar. Företagaren som känner en medvind i samhället för att vi alla vet att det är genom skapande som vi för Sverige starkt i det nya Europa.
Kvinnan som vet att hon inte behöver välja mellan att utveckla och bidra med sin professionella kompetens och barnen eftersom alternativen är fler än vad kommunfullmäktige någonsin kan tänka. Ett samhällc där kvinnor och män verkar i en öppenhet som gör att var och en kan utveckla sin kompetens utan att behöva tänka på att vilket kön eller tro att man skall göra avkall på sin identitet. Mannen som i resonemangen med sina föräldrar vet att han kan hjälpa dem påverka sitt boende på ålderdomen utifrån deras önskemål, inte lyssna till besked från någon annan. Studenterna som på kafeet resonerar om en framtid utan gränser, där varje kvinna och man vet att deras framtid är öppen för deras kunskap och kompetens. De gamla föräldrarna som lever ett liv där de kan dela vardagens bekymmer och glädjeämnen med barnen.
Ett Sverige som är dynamiskt, spännande, växande och aktivt för frihet, demokrati och därmed för fred i Europa.
Mina vänner, det finns inget krångligt i vår vision. Bara en tanke, ett hopp och en ide om ett samhälle som formas av människor. Låt oss förverkliga detta samhälle under 1990¬talet.