Den fria pressen tillhör varje fritt samhälles grundläggande förutsättningar. Friheten är till för samhället och medborgarna. Det är deras informationsfrihet, deras yttrandefrihet och rätten att uttrycka sig som blir verklig genom pressfriheten. Pressfriheten ger den enskilda tidningen rätt att förmedla det mesta som inte uppenbart står i strid med individens rätt inom andra områden. Men den är inte till för att skydda medier från kritik eller som en kvalitetsstämpel. Det är ju tvärtom.
Pressfriheten innebär nämligen, liksom yttrandefrihet och tryckfrihet att det är en frihet att säga vad man vill, förmedla det man tror på eller till och med förmedla det man inte tror på. Anmärkningsvärt nog finner sådana som Trump, som har en bestämd uppfattning om vad som är den sanning pressen ska rapportera om och därför angriper den fria pressen när de inte gör så dem som anser att det som pressen rapporterar inte får ifrågasättas om man respekterar pressfriheten.
Båda anser att det finns en upphöjd sanning som kan fångas av media. När ett antal av våra stora medier inför förra valet gick samman i något som kallades Faktakollen gjorde de detta fel, i tron att de kunde tolka ut och döma av vad som är rätt och fel.
I ett fritt samhälle finns ingen myndighet som anger vad som är sant och ingen institution som säger vad som är rätt. Det får läsarna och den politiska debatten avgöra eller vetenskapen och verkligheten. Man får predika att barn inte ska vaccineras men man får också bemöta det med vetenskapens och det sunda förnuftets argument. Man får säga att jorden är platt men man har inte mer rätt för att det sägs inom pressfriheten. Kvalitativa media granskar nyheter kritiskt. Man rusar inte i väg i drev eller flodvågor av uppfattningar utan ställer motfrågan till sig själv liksom till den som påstår något. De tillför kunskap och kompetens och inte i första hand sitt eget tyckande. En del lyckas med detta och andra gör det inte. En del har som utgångspunkt andra perspektiv och uppfattningar som gör att även den kvalitativa och kompetenta journalistiken landar i olika slutsatser. Mångfalden som följer av pressfriheten ger en granskning, debatt och kvalitet som enfald, monopol och despoter som fastställer sanningen aldrig kan ge.
Likväl har det vuxit fram en föreställning om att fria media enskilt står för en upphöjd sanning bara för att de är fria och därför inte ifrågasättas om man respekterar pressfriheten.
Det är faktiskt tvärtom. Fria media har vi för att alla media och olika uppfattningar ska få komma till tals.
Respekten för fria media är inte alls samma sak som att vi ska respektera den enskilda tidningen, kanalen., chefredaktören, journalisten eller reportern. Vi ska respektera deras rätt och frihet, inte bara för att det handlar om vår frihet utan också för att det ger en bästa möjlig nyhetsförmedling och journalistik. Men vi behöver inte ge dem rätt bara för att den är en del av den fria pressen. Friheten är större än så.
De senaste dagarna har Sverige präglats av en mediastorm som varit väsentligt större än uppmärksamheten kring gängkriminalitet, sprängningar, dödsskjutningar och avrättningar.
Uppmärksamheten kring festen i Tel Aviv har slagit det mesta och byggt på allt vad media gillar snarare än vad man säger sig stå för.
Kändisar, festande kändisar, påståenden om korruption och stora rubriker om korruption, Aftonbladets propaganda om att det är korruption och tesen om att det inte kan vara något annat än korruption eftersom, som en chefredaktör för Nordens största tidning skrev, alla vet att partister bara umgås med partister, en syn på det politiska livet som är ett under av fördom och ytlighet som avslöjar hur lite man vet om dem man bevakar, men som också blir till ett slafsigt sätt att diskutera varför något skulle vara korruption. Inte minst eftersom ingen kunde påvisa vilket utbytet av korruptionen skulle ha varit. Bara att partister bara umgås med partister så allt annat är korruption.
Och eftersom det var en kändis som bjöd in kända människor förmedlades påståendet om att detta var korruption som självklara påståenden i stora rubriker. En professor som inte visste närmare vad det var och handlade om sa att det borde undersökas eftersom han inte visste vad det handlade om men gärna ville säga något och få sina fem rader. En statsvetare hävdade som en norm att ju mindre man känner den som man är inbjuden till desto mer ska man betala, en norm som skulle sätta mycket av sällskapslivet på spel i det svenska samhället, och ett påstående som vare sig bottnar i statsvetenskap eller kunskap, bara prativer. Alla våra stora medier hoppade på och dominerades av detta drev. Som så många andra gånger i andra drev.
Påståenden om korruption bara förmedlades vidare från fråga till påstående och sedan tryckpress. Kritisk granskning, saklighet, professionalism och allt vad alla chefredaktörer normalt hävdar gör deras verksamheter unika och sällsamma försvann i ivern att haka på flödet och drevet.
Så sattes bilden av att svenska politiker är korrumperade för att de tackar ja till en fest. Var och en kan självfallet ha sin uppfattning om det är lämpligt att politiker tackar ja till en fest eller inte. Men korruption?
Populister på gatan kan inte göra det bättre. Att underminera förtroendet genom rykten, skvaller och ogrundade påståenden. Och så konstaterade den ansvariga åklagarmyndigheten att det inte föranledde någon granskning, något som ledde till väsentligt mindre notiser utan bilder.
Så skapas desinformation och rykten, så förvandlas seriösa medier till vidarebefordrare av påståenden om att eliten är korrumperad. Därför att några av dem tackade ja till en fest som de blev inbjudna till. Det står som sagt var och en fritt att ha synpunkter på om man ska tacka ja till en fest med andra kändisar för att dansa och till och med låta sig fotograferas, båda sakerna tenderar dock att vara kännetecken för många fester. Men att hela mediesverige utan någon broms förmedlar att det är korruption?
I en helt annan fråga skrev den skicklige journalisten och ledarskribenten Patrik Oksanen för någon dag sedan en text om hur i stort sett samma media rapporterade vidare om att en professor hade sagt att klimatkrisen nu borde leda till att vi övervägde frågan om att äta människokött.
Det togs upp i de mer extrema mediernas vildmarker som ett uttryck för hur den svenska klimatdebatten spårat ur, att man nu skulle börja förbereda sig för att äta människokött. Och så togs det upp av till Trump närstående twittrare och medier. Och så tog Putins medier upp det som ett exempel på förfallet i väst och i ett land som Sverige.
Nu var det inte så att någon professor sagt att man skulle äta människokött utan i ett seminarium hade diskuterat våra aversioner.
Men det intressanta är inte främst att propagandistiska medier i Ryssland eller i Trumps närhet utnyttjade det utan att etablerade svenska medier gick igång på det själva. De gjorde sig till en aktiv del i desinformationen. Inte bara som mottagare utan som avsändare. Tillsammans med Putin och Trump.
Det är allvarligt när media bygger upp en sådan stämning inför klimatkrisen att man både anser att panik och ångest är lämpliga tillstånd för att driva fram de beslut som krävs för att rädda klimatet och dessutom invaggar sig själva i en sådan alarmism att man tar den påstådda kannibalismen som ett seriöst förslag att reflektera över och en nyhet att förmedla. Utan någon broms eller kritisk granskning, vare sig av källa eller innehåll.
Inte att avfärda för vad det var, vilket vore det mest naturliga, men heller inte att kritiskt granska det vansinniga i detta om man nu tog det på allvar. Rubrikerna, den egna ångesten, viljan att visa att man tar klimatfrågan på allvar genom att ständigt höja buden för den ångest vi ska känna för att därmed driva fram de uppoffringar som vi måste göra. Som nu att äta människokött, andra gånger offra våra liv, inte föda barn eller sluta flyga eller som ibland diskuterats avveckla demokratin. När panik och ångest blir det eftersträvansvärda försvinner förnuft, eftertanke och analys. Där paniken går in går förnuftet ut.
Klimatfrågan är för stor för att tro att man löser den genom att invagga sig i ångest och panik genom att odla alarmism. Den kräver eftertanke, analys och beslutsamhet. Då kan man nämligen avstå från symbolhandlingar och symbolpolitik som ger små eller inga resultat och och då granskar om den förda politiken är effektiv eller ej.
Samtliga expertmyndigheter har konstaterat att regeringens klimatpolitik är ineffektiv, vilket bidrar till att utsläppen 2018 inte minskade utan ökade. Sveriges Radio hävdade i morse i en vänlig intervju till statsministern att minskningen inte var i den takt som behövs, vilket är rätt eftersom det för Sveriges del är en ökning. Den ineffektiva politik som ligger till grund för detta skulle kunna leda till kritiska frågor om det inte vore för att symbolpolitiken förblindar.
Subventioner till elcyklar och elutombordare liksom flygskatt leder inte till minskade utsläpp. Framförallt påverkar det inte de globala utsläppen.
Det gör däremot en lyckad utveckling av nya energiformer, av att vi med kärnkraft kan avlösa en stor del av den fossilbaserade elproduktionen i de baltiska staterna, att vi med ökad elproduktion kan införa koldioxidfri stålproduktion, elbaserade transporter och bilar samt till och med bygga bagerier i Skåne. Med en utveckling och modernisering av flyget kan vi bidra till en minskning som omfattar hela världen istället för att hoppas på att en flyglinje i Sverige ska läggas ner, vilket inte påverkar de globala utsläppen alls.
Avvecklar man kärnkraften samtidigt som man subventionerar elcyklar får man inte minskade utsläpp utan väldigt, väldigt, mycket större.
Fem myror är fler än fyra elefanter, det är sant, men fyra elefanter väger väldigt mycket mer än fem myror. Därför missar Sverige nu, genom att avveckla elproduktion, en unik möjlighet att ytterligare accelerera utvecklingen mot att avveckla fossil kraftproduktion och öppna för mer av elektrifiering som är en avgörande väg för att globalt hantera växthuseffekten.
Men det förutsätter mindre ångest, domedagspredikan, panik och alarmism. Mer saklighet. Mer kritisk granskning. Mindre vidarebefordran av rykten. Respekten för fria media sitter stabilt i det svenska samhället. Men varje fritt medium måste vinna sin respekt. Vårt samhälle behöver både de fria medierna och de medier som vinner respekt.