Hoppa till innehåll

I en otryggare värld måste rätten försvaras – artikel i Norrköpings Tidningar

När börjar kriget? Det är en vanlig fråga i dessa dagar. Det säger också något om den värld vi lever i. Krig är inget abstrakt begrepp från en förfluten tid. Det är inte svårt att vara mot krig. Men tyvärr verkar vi vara på väg in i en tid där krig är lättare att starta än tidigare, bara genom blotta hotet att använda massförstörelsevapen. Men det svåra är att veta vilket eller vilka krig man skall vara emot.

De som i dag demonstrerar mot USA tar pliktskyldigt avstånd från den irakiska diktaturen. Men de har aldrig demonstrerat mot Saddam Husseins krig. Mot Iran. Mot kurder. Mot Kuwait. Mot det irakiska folket i form av en ständigt pågående förföljelse och slakt av motståndare liksom misstänkta meningsfränder.

Och de demonstrerar heller inte mot de krig som hotar i framtiden. När det blivit allt lättare att använda biologiska eller kemiska vapen. Eller smutsiga atombomber. När ansvarslösa och aggressiva regimer utan någon som helst folklig kontroll väljer att utplåna, precis som man säger i sina tal, ett annat folk eller ett annat land. Det är för min del obegripligt att den svenska kyrkans ärkebiskop är så likgiltig inför de hot som aggressiva regimer i arabvärlden utgör mot Israel att han hellre vill bojkotta demokratin än diktaturerna. Kanske tror han att han genom sin passivitet gentemot förtryckarna visar sin lojalitet mot de folk de säger sig företräda. Men de företräder inte sina folk. De företräder bara sitt hat och sin egen förtryckarregim.

Kanske lyckas demonstranterna. Kanske uppnår de att FN fattar beslut om att utesluta väpnat angrepp för att genomdriva FN´s resolutioner i Irak. Det blir en triumf inte bara för Saddam Hussein utan också för hans förtryck och för hans metoder. Tyskland driver denna linje i en egen absolutistisk utrikespolitik. Frankrike driver den i en slags iver att sätta USA på plats. Kanske också Ryssland kommer att stå fast vid att våld inte skall utövas mot Saddam Hussein.

Om världssamfundet nu under kommande dagar manifesterar att man inte är beredd att tillgripa våld för att tvinga Saddam Hussein att nedrusta kommer han ta det som ett tecken på att han inte behöver nedrusta. Precis som han har gjort under de senaste 12 åren. Det är han som blir segraren. Och hans förtryck segrar. Förlorarna bor i Irak. Eller en dag i Tel Aviv när Saddam Hussein gör verklighet av de hot han uttalat under årtionden och bombar det land som den svenska vänstern och Sveriges ärkebiskop vill bojkotta.

En annan dag finns förlorarna i en amerikansk stad där kemiska stridsmedel sprids i tunnelbanan. Eller i London. Den dystra verkligheten är att det i dag finns en större risk för att kemiska eller biologiska vapen liksom smutsiga atombomber används för att tvinga fram en stat eller terrorrörelses vilja. Tekniken har utvecklats så att dessa vapen är billigare och lättare att göra än någonsin.

Samtidigt har vi svaga eller ansvarslösa regimer som stöder fanatiska och hatfulla terrororganisationer. Och vi har regimer som den i Nordkorea. Regimer som vare sig vänstern eller ärkebiskopen demonstrerar emot. Om inte FN kan hantera Irak släpper vi fältet fritt för dem och de ledare som är beredda att spela med miljontals människors liv. I terror eller för att utplåna. Det är en del av en svårförståelig verklighet som vi likväl måste lära oss att förstå om vi inte ska bana väg för ett elände över allt annat.

Om inte FN kan hantera Irak-konflikten och tvinga Saddam Hussein till nedrustning finns det bara två alternativ. Antingen agerar USA och andra länder vid sidan om FN för att genomdriva det som är internationell lag. Eller så förlorar allt vad internationell lag heter all trovärdighet. I båda fallen förlorar FN sin betydelse. Då blir vi alla förlorare i en värd där risken för massförstörelsevapen blivit större. Därför måste FN stå fast vid att man är beredd att med våld genomdriva internationell rätt. Annars urholkas de allra mest grundläggande förutsättningarna för freden. Den internationella rätten och världssamfundets förmåga och trovärdighet att upprätthålla den.

Gunnar Hökmark