[BILD1]När EU i dag firar 50 år sker det mot en bakgrund av en framgång som är så omfattande att ibland vare sig Europas ledare eller dess folk ser den. Likväl var det nog i stort sett omöjligt för de sex nationer som 1957 skrev under Romfördraget att tänka sig att EU 50 år senare skulle omfatta 500 miljoner invånare, nå från Atlanten till Svarta Havet, omfatta tre olika alfabet, ha förenat Europas skilda kulturer och återförenat Öst och Väst med medlemmar också från det som då var Sovjetunionen. Berlindeklarationen som ska signeras i dag, konstigt nog inte av de 27 medlemsstaternas företrädare utan bara av Europeiska rådets ordförande och parlamentets talman samt ordförande för kommissionen lyckas inte redovisa hur Europas normalitet av i dag är en funktion av visionära idéer. Tyvärr lyckas man inte heller leva upp till Romfördragets mest grundläggande lydelse, nämligen att varje demokratisk europeisk stat som uppfyller kraven har rätt att bli medlem. De som denna gång skrev deklarationen var inte lika visionära som de som de firar. När det gäller utvidgningsfrågan, som har varit EU´s största framgång, är båda de två tyskar som signerar för medlemsstaternas och Europas folk mer emot än för. Och där skiljer sig de från dem som har lagt grunden för dagens Europa. Men i gengäld understryker deklarationen den roll och den kraft som EU har för demokrati och frihet, hur vår del av världen har ett ansvar som vi måste ta.
