[BILD1]I gårdagens TV hävdade Jan Eliasson att Israel begår brott mot folkrätten genom att svaret på Hizbollahs och Hamas aktioner är oproportionerligt. Men förutsatt att han anser att Israel har rätt att försvara sig bör han då förklara hur han och Sveriges regering anser att Israel bör försvara sig mot en ständig raketbeskjutning, upprepade terrordåd och militära aktioner?
Hur bör man enligt Sveriges utrikesminister som nation förhålla sig till ett hot som riktar sig mot landets överlevnad när hotet i allra högsta grad är konkret? Vilken omfattning bör militära operationer som ska frita egna soldater och möta en organiserad krigföring ha för att enligt Jan Eliasson vara proportionella?
Jan Eliasson har anslutit sig till dem som reflexmässigt anser att Israel bryter mot folkrätten, nu genom att hävda att den militära operationen i Libanon är oproportionerlig. Därmed bör han också ha svaret på vad som vore ett proportionerligt svar mot attacker som riktar sig mot Israels befolkningscentra och som utgår från ett hot som uttryckligen avser att utplåna Israel.
Hur agerar man proportionerligt mot fiender som inte vill fred utan hellre död? En gång var Jan Eliasson med om att formulera Sveriges syn på Iran. Då hette de att mullorna bygger demokrati med pedantisk noggrannhet . Den synen på proportionalitet har vare sig freden, folkrätten eller Israel nytta av. Eliasson bör ge svar på hur det proportionella svaret borde ha sett ut. Folkrätten får inte reduceras till godtyckligt tyckande. De enda som vinner på det är de som bedriver terror i syfte att utplåna en nation.
Det är en tragedi som vi ser i södra Libanon liksom i Gaza. Normala fredliga människors längtan efter en normal tillvaro och fred smulas sönder på grund av att extrema grupper under en uppenbar antisemitisk propaganda och med syfte att döda judar använder deras samhällen för en ständigt pågående krigföring mot Israel.
Dessa grupper har som uttalad strategi att dra den normala befolkningen med sig i kriget genom att dölja sig och agera i det civila samhället med människor som sköldar.
De genomför regelrätta militära operationer mot Israel, bland annat i form av de kidnappningar vi har sett av soldater, i skydd av den fredsprocess som omvärlden och regionens ansvarsfulla politiska krafter stöder och hoppas på. De bedriver krigföring utan att krig råder eftersom de använder freden som en sköld för sitt eget hat.
Dessa företeelser, att länder och regeringar tillåter att det egna territoriet används för krigföring och terror, att man döljer sig och utnyttjar civilbefolkning för att föra krig och att man i skydd av freden genomför militära operationer står alla i konflikt med folkrätten. Men de har inte av Jan Eliasson fördömts som brott mot folkrätten. Det har heller inte gjorts med anledning av Irans och Syriens inblandning genom finansiering, politiskt stöd, vapentillförsel, militär rådgivning och skydd.
Den svenska regeringens angrepp på Israel följer på en tystnad mot det krig mot Israel som har pågått under lång tid och där Iran är ett land som står i bakgrunden militärt men i förgrunden genom sitt politiska hat och sin upprustning.
Det råder i Mellersta Östern en betydande asymmetri, politiskt och militärt, genom att de grupper som nu dominerar och styr den palestinska sidan och i södra Libanon inte vill fred utan krig medan majoriteten av regionens människor, oavsett vilka de är, vill få ett slut på våldet.
Ett skäl till att våldets grupper kan dominera är den passivitet som möter dem från demokratiska länder och som bidrar till deras legitimitet. De ställs inte till ansvars för terrorn och för våldet lika lite som för sin totalitära ideologi av hat och antisemitism. Det är en passivitet som har gett dem ökat utrymme, inte ökad förståelse för freden.
Den tystnad som Eliasson och den svenska regeringen har visat inför den dagliga terrorn och hoten bryts när Israel tvingas försvara sig. Israel bryter mot folkrätten eftersom man inte agerar proportionellt mot angreppen och mot hoten, menar Eliasson. Det innebär att han måste ha en klar bild av hur ett proportionellt svar borde se ut. Skulle Israel skicka in färre trupper för att söka efter kidnappade soldater? Eller borde man inte göra det alls? Skulle Israel försöka slå ut raketbaser i Gaza lite mindre? Borde man tillåta radarstationer i Libanon styra missiler mot israeliska mål och bara bekämpa missilerna när de är på väg? Eller ska man riskera fler israeliska soldaters liv genom att minska på insatsens omfattning när man går in i av Hizbollah militärt kontrollerade områden? Har Eliasson rådgjort med svenska militära myndigheter kring hur deras syn på ett proportionellt svar ser ut eller är det hans egna militära bedömning som ligger till grund för hans påstående?
Jag tror inte det finns någon vettig människa som inte ser tragedin i det som nu sker, liksom de risker för en eskalering av konflikten som varje åtgärd leder till. Men det är inte detta Eliasson talade om. Han sa att Israel bröt mot folkrätten eftersom man agerade oproportionerligt.
Hur ser det proportionella militära svaret på de angrepp och hot som Israel utsätts för ut? Hur agerar man proportionerligt mot en motståndare som vill utplåna en och som är på väg att skaffa sig militära förutsättningar för det? De missiler som nu når Israel är iranska och ingår i den utrustning av missiler som också innehåller regelrätta medeldistansmissiler med sprängraft att utplåna stora delar av städer, eller att böra kärnvapen.
Vad är det proportionella svaret på det hotet? Om Eliasson vet det bör han svara, annars bör han inte anklaga den som försvaras sig för folkrättsbrott. De som bör angripas är de som förespråkar hat och hotar att utplåna ett land. Men i Eliassons värld är det som om de inte bör något ansvar. Det var samma världssyn som ledde till påståendet att mullorna i Iran byggde demokrati med pedantisk noggrannhet.