I dag onsdag röstade Europaparlamentet om den nya, reviderade stabilitetspakten. Det handlar om en överenskommelse om hur EU:s medlemsländer ska hålla sina statsfinanser i balans, med klara krav på lägre underskott och skulder, och med tydliga och trovärdiga mekanismer för sanktioner för dem som inte sköter sig. Det är bristen på statsfinansiellt ansvarstagande som – tillsammans med bristande reformer för ökad konkurrenskraft och tillväxt – är huvudorsaken till den kris delar av Europa befinner sig mitt i.
Som tur väl är gick förslaget igenom, med drygt 100 röster. Det var av avgörande betydelse för tilliten till den europeiska ekonomin. Men de svenska Socialdemokraternas delegationsledare Marita Ulvskog avstod, i spetsen för en delad svensk delegation i den socialistiska partigruppen, som röstade nej.
Frågan är hur detta kunde ske. Lojaliteten med den socialistiska partigruppen spelar naturligtvis in. Men att Ulvskog med flera spelade ett så högt spel med trovärdigheten för Europas ekonomi är ändå anmärkningsvärt. I en förberedande omröstning i somras var marginalen bara 15. Genom att avstå hade Ulvskog med flera kunnat leda Europa ännu djupare in i krisen, med mer oro och instabilitet. Ett nej hade undergrävt det förtroende som andra nu försöker bygga för den europeiska ekonomin.
Vi har sett hur den misstro som redan finns drabbar flera av EU:s medlemsländer med statsfinanser i obalans mycket hårt. Värst är det i Grekland, där åratal av underskott har skapat ett skuldberg av ofattbara proportioner. Den budgetdisciplin som Ulvskog röstade emot hade grekerna behövt och den hade minskat den kris Europa nu plågas av.
Grekerna kommer att få betala för sina politikers lättsinne i decennier. Hotet om statsbankrutt är ännu inte avvärjt. Men även kassörskan i Italien och byggjobbaren i Spanien – och i förlängningen löntagarna i hela EU – riskerar drastiskt försämrad levnadsstandard under lång tid framöver. Detta måste undvikas i framtiden. Stabilitetspakten kommer att bidra till detta, både på grund av ökat förtroende och minskade underskott.
Hade fler gjort som Ulvskog hade vi istället fått ett snabbt växande misstroende och en fullkomligt ohållbar situation, inte bara i länder som Grekland, Spanien och Italien utan också i de länder som nu anstränger sig för att ge stabilitet. I Tyskland hade förslaget om att stärka garantifonden förmodligen fallit i frånvaron av tydliga och trovärdiga regler för framtidens budgetpolitik.
Det fanns en tid då de svenska Socialdemokraterna arbetade för ordning och reda i statsfinanserna. Tyvärr gäller det inte partikamraterna i många andra länder. Resultatet är det vi nu läser i tidningen och ser på TV varje dag: människor på gatorna som är ilskna över att deras förhoppningar om ett bättre liv har grusats, över att framtidsutsikterna ser sämre ut än på flera generationer. Mot den bakgrunden är det glädjande att några socialdemokrater valde att stödja den nya stabilitetspakten.
Men Ulvskog och andra valde riskera både den och Europas förtroende.Istället för det långsiktiga ansvarstagandet valde de att ge utrymme för det kortsiktiga lättsinnet. Det säger något om den situation som svensk socialdemokrati befinner sig i och också om bristen på medierapportering som gör det möjligt att fly sitt ansvar.
Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp EPP
Läs gärna artikeln i sin helhet med kommentarer på Newsmill.se