Till det mest obegripliga i Transporthaveriet är den tystnad som uppenbarligen har rått kring denna fråga i hela regeringen. Inget man talar om på fikapauser men heller inget man har talat om överhuvudtaget.
Regeringens ledamöter talar uppenbarligen inte om hot mot rikets säkerhet till skillnad från oppositionens utspel, det politiska spelet, skvaller i korridorerna om riksdagsarbetet eller allt annat, lika lite som man ser något skäl att kommentera eller undra över en brottsutredning mot en generaldirektör som rör brott mot rikets säkerhet. De lever uppenbarligen i en annan verklighet än den där hot mot Sverige finns. Antingen har de inte förstått hotet och att det är allvar när Säkerhetspolisen utreder brott mot rikets säkerhet eller så har de inte förstått sitt ansvar.
Ingen verkar ha nämnt något, frågat, efterhört, kontrollerat, koordinerat eller ens samtalat om en unik fråga av detta slag. Tystnad. På möten, sammanträden, i säkerhetsrådet, i korridorer, i samtal, i frågor till statsministern eller i frågor från statsministern, förfrågningar om vad som sker. Inte ens i skvallrets form har den allvarliga och betydelsefulla frågan om en generaldirektörs brott mot rikets säkerhet och Säkerhetspolisens utredning rönt något intresse. Det är en regering som har gått i blindo. De som har fått veta har antingen inte förstått eller anpassat sig till tystnaden. Ingen har agerat för att regeringen skulle agera eller för att höra vad som görs för att undanröja ett hot mot rikets säkerhet.
Det handlar om en under lång tid pågående process av brott mot rikets säkerhet, om hot som kunde ha avvärjts eller reducerats. Om det unika i att Säkerhetspolisen har varnat en myndighet och varnat regeringskansliet för de hot som detta brott mot rikets säkerhet innebär. Men ingen har talat om det. Inte en fråga. Inte ett svar. Inte någon information. Det faller tungt på regeringschefen. En regering som inte förstår och inte kan hantera hot mot rikets säkerhet kan inte styra riket.
Den som hävdar att försvarsministern inte har något ansvar menar i praktiken att en försvarsminister inte har ansvar för rikets säkerhet. Den som menar att försvarsministern har gjort vad han har kunnat fördummar antingen försvarsministern eller inser inte vad ett statsråd, en departementschef och en regeringsledamot har för ansvar. I botten har de alla om de inte förstår annat det ansvar som varje medborgare har, nämligen att söka agera mot hot mot rikets säkerhet. Men de har tigit och ingen har tagit sitt ansvar. Tystnaden kring Löfven understryker det ansvar som enskilda ledamöter av regeringen har och borde ha tagit.