Lätt höstvind märks. Höstens arbete tränger sig också på. För min del bland annat arbetet med bankkrislagstiftningen som är den viktigaste hörnstenen i det som kommit att kallas Banking union, ett begrepp som många gärna använder men inte lika många vet vad det är.
I mitten av oktober ska jag presentera min första rapport till lagförslag om bankkrishantering som sedan ska behandlas i utskottet och förhandlas med rådet. Min absoluta utgångspunkt med detta arbete är att vi ska ha en europeisk lagstiftning som kan inkludera alla och som tar hänsyn till de skilda verkligheter som finns, som klargör att banker ska kunna avvecklas men att dessförinnan ägare och långivare, inte insättare, ska få känna konsekvenserna av felaktiga beslut och investeringar. Och vid stora bankkriser ska staten kunna gå in eftersom kostnaden för medborgarna annars blir så mycket större.
Tydliga regler om kapitaltäckning och om de egna ägarnas ansvar. Så mycket tydligare kan man inte agera för att bankledningar ska ta ansvar och för att banker ska kunna avvecklas. Det är mot den bakgrunden jag är skeptisk mot de förslag som nu syftar till att reglera inte bara bankmarknaden som sådan utan också de tjänster och produkter som finns där.
Banker måste kunna ta ansvar för sin kredithantering. Lagstiftning får aldrig bli ett sätt att fly det ansvar som bara bankerna själva kan ta. Det är därför jag är skeptisk till förslaget om att lagstifta om amortering av lån. Det är en fråga som bör präglas av avtalsfrihet mellan långivare och låntagare. Kanske finns det skäl att amortera. Då ska man inte behöva lagstifta för alla fall. Kanske är lånet för stort, då bör det inte ges. Men det finns inget som i sig säger att det är ett problem med lån som inte amorteras. De är en del av kreditgivning och finansiering av andra tillgångar, som för den enskilde har en större avkastning.
Lagstiftning i dessa frågor bryter avtalsfrihet men också affärsmodeller som banker bäst utvecklar inom ramen för ett vidare ansvar. Men de riskerar också att skapa andra problem. En lagstiftning som nu riskerar att ge lägre fastighetspriser kan också bidra till att minska de tillgångsvärden som är en viktig del i bankers kapitaltäckning. Och en generell amorteringspolitik skulle innebära en krympning av utlåning och därmed också innebära en ytterligare åtstramning av den privata ekonomin. Det kan skada mer än det hjälper förutom att det urholkar det ansvar för bankledningar och ägare som nu måste återskapas fullt ut.