I dag uppmärksammas minnesdagen för Holodomors offer i Ukraina. Få i Sverige har hört talas om Holodomor, trots den stora tragedi som det innebar när Sovjetunionens kommunistparti tvingade fyra miljoner människor till svält i ett av Europas bördigaste länder. Holodomor är en bitter konsekvens av realsocialism som inte får glömmas bort.
De som dog under Holodomor var människor med en framtid och drömmar. Deras framtid togs ifrån dem på grund av att regimen ville uppnå en totalitär stat där privat ägande inte existerar och där staten äger allt. Det är en historia som svensk vänster inte gärna talar om.
Holodomor är en sammansättning av två ukrainska ord: -holod som betyder hunger och -mor som betyder farsot. Det blev namnet på den massvält där Stalin avsiktligt svälte ihjäl och deporterade flera miljoner bönder i Ukraina mellan 1932 och 1933. Den som påpekade detta sågs som sovjetfientlig och än i dag förekommer relativiseringar av Sovjetunionens ansvar för massvälten. Men ingenting i det kommunistiska styrets ageranden var en fråga om misstag.
Även om svalt förekom i andra delar av Sovjetunionen var svälten i Ukraina en medveten handling från Stalinregimen för att tysta motståndare med diktaturens alla medel. Bönderna var kända för sitt motstånd mot kommunismen och tvångskollektiviseringen av jordbruken. De stod helt enkelt i vägen för den kommunistiska utopin, i synnerhet de så kallade ”kulakerna”.
Retoriken liknade den som användes om judar i nazityskland. Samma typ av nidbilder som användes på judar där användes i Sovjetunionen för kulakerna i Ukraina.
När Sovjetregimen misslyckades med att hejda bönderna tog man till drastiska åtgärder i form av utsvältning. Svälten svepte över hela Ukraina och blev ett massmord präglat av förtvivlan, desperation och ändlösa tragedier.
Massvälten är ett av de tydligaste uttrycken för att kommunism i praktiken inte leder till jämlika samhällen, utan snarare till platser där lidande, makthunger och avhumanisering blir vardag. Vissa hävdar än i dag att brott mot mänskligheten i kommunismens namn är ett resultat av att regimer har misstolkat ideologin. Den hållningen är en skymf mot de fyra miljoner människor som dog under Holodomor utan att någon lyfte ett finger.
Holodomor är bara ett av många exempel på hur realsocialismen leder till en politik där en människas liv blir en bricka i ett spel. Vi såg det i Sovjetunionen och vi har sett i Central- och Östeuropa, Kuba, Kambodja och dagens Venezuela hur socialismen har fört med sig kris, hunger, förtryck och död. Samma regimer som har hyllats av Vänsterpartiet, ett parti som än idag vill avskaffa det privata ägandet.
Lärdomen ligger inte främst i att Sovjetunionen utvecklade massvält – även om det är en nog så viktig lärdom – utan hur människor i fria samhällen har relativiserat eller rentav blundat för det sovjetiska väldet och dess retorik. Vi får inte låta demokratin underordnas kollektivismens ideal. Det kräver av etablerade partier att kunna sätta gränser mot extremism i den egna rörelsen och gentemot samarbetspartier.