Margot Wallström förstår inte det här
Sverige bör liksom övriga medlemsstater i EU öka sina försvarsanslag till 2 procent och vi bör tillsammans med Finland inträda som medlem i Nato. Det är nödvändigt för att Europa ska stå så starkt att regimen Putin tvingas inse att provokationspolitik mot enskilda länder och krigföring i strid med europeisk fredsordning inte är en framkomlig väg och ej heller leder till en splittrad europeisk union.
Från början av 2003 inledde Vladimir Putin en politik som underminerar demokrati och rättsstat, som syftar till att ge gamla tankar om Rysslands storhet nytt liv och som skulle leda till en omfattande militär upprustning.
En central del av påverkanspolitiken har varit att skapa ett strategiskt inflytande över andra länders energiförsörjning. Den militära upprustningen har haft som en av sina prioriteter ökad styrka i och kring Östersjön, med en strategisk uppbyggnad av förband för arktisk strid förenat med nya anspråk på Arktis, och en ökad offensiv förmåga i vårt närområde.
Putin har intensifierat destabiliseringspolitiken gentemot länder som tidigare var en del av Sovjetunionen. Gentemot Georgien ledde detta i förlängningen till invasionen 2008 och två ockuperade utbrytarregioner, Sydossetien och Abchazien.
Året innan hade Ryssland inlett en omfattande politisk destabiliseringsoperation mot Estland. Den nådde inte sina mål men fortgår genom utgivning av ryska pass, ryska propagandasändningar och en retorik som utgår från att baltiska intressen är underordnade ryska.
Destabiliseringen av Ukraina har följt samma mönster. Reaktioner mot Ukrainas planerade frihandelsavtal med EU, en etnisk identitetspolitik riktad mot rysktalande, ekonomisk krigföring, ryska anspråk, hot och militär uppbyggnad, till slut följd av anonyma gröna män, ryskfinansierade ryska rebeller, organiserad ryska militära förband, invasion av Krim, samt ockupation och fortsatt krigföring i östra Ukraina.
Det är allt detta som kallas hybridkrigföring, sjätte generationens krigföring eller aggression genom olika konfliktnivåer. Den får sin utväxling genom den ryska upprustningen och är inte nyare än en bekräftelse av Clausewitz klassiska tes om att kriget är politikens förlängning med andra medel. Den riktar sig mot Rysslands grannar och närområde.
När Margot Wallström hävdar att den svenska Natodebatten oroar våra grannar har hon gravt fel. Den oroar inte Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen eller Tyskland. Ett svenskt medlemskap i Nato bidrar till en ökad gemensam förmåga att stå emot ryska provokationer och ökad trygghet för oss och våra grannar.
En svensk försvars- och säkerhetspolitik måste utgå från att vi ska kunna möta och vara en motkraft till alla de hot mot vår suveränitet och säkerhet en sådan krigföring innebär och det gör vi inte ensamma. Det finns fyra viktiga utgångspunkter för detta.
För det första finns det inte ett specifikt hot som kan beskrivas lika enkelt och tydligt som under det kalla kriget.
För det andra är det inte bara dagens hot vi måste kunna möta. De kräver ökad närvaro av svenska sjö-och luftstridskrafter. Än viktigare är att vi i framtiden kan möta ett Ryssland med en snabbt växande militär förmåga som utvecklas i en allt mer aggressiv och konfliktorienterad riktning.
För det tredje handlar Rysslands påverkanspolitik mot sina grannar om att styra över deras säkerhets- och utrikespolitik. Det får därför inte finnas någon tvekan om att vår försvars- och säkerhetspolitik, våra övningar och vårt samarbete med andra länder beslutas enbart av oss själva.
För det fjärde är det en myt att ett demokratiskt och fredligt land provocerar genom sin egen försvarsförmåga eller genom försvarssamarbete med andra. Det är bara den som vill hota som kan oroas över att utrymmet för hot blir mindre.
Därför bör vi samverka med andra länder genom att Sverige tillsammans med Finland träder in som medlem i Nato. Det är våra egna beslut och hotar ingen men begränsar utrymmet för att hota. Det är så man bygger fred.
Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker (M)